Aftonbladet – 8 november 1848, sida 2

icke öfverensstämma med sednaste direkta noltiser från Wicn, som blifvit meddelade af Berlineroch Stettiner blad: Kommunalrådet i Wien har öfverlemnat staden åt Windisch-Grätz, sedan Aulan förklarat sig beredd att nedlägga vapen. En korrespondent från Breslau till samma tidning skrifver den 34 om aftonen: Såsom bekant hade Bränn skickat en deputation till-kejsaren, för att åstadkomma bemedling för Wien, och densamma anlände till Olmätz den 29. Kejsaren lemnade då en handbiljett till Windisch-Grätz, med befallnivg atantaga bemedlingen. Fursten, som besatt Leot polds-förstaden ända till Nadastiska huset på venstra sidan och på den högra till St Glacis Palais, hvarest han pyss stormat en barrikad bestående af rissäckar, syntes iogå på förmedlingen och förehade underbandlingarne på öppen gata, omgifven af en grenadier-bataljon, hvilken skyldrade gevär. Wienarne, okunniga om det som förehbades, sköto på grenadiererna, hvarpå fursten började bombarderingen och hade till kl. 1,2 e. m. nedskjutit Jägerzeil. Då förkunnade plötsligt signaler från Stefanstornet ungerska armåens anryckande. Denna, 418,000 man stark, kastade sig emellan Windisch-Grätz och Jellachich, angripande den förres venstra flygel och den sednares högra. Då upphörde bombardmanget. Emedlertid försäkra stabsofficerare att Ungrarne blifvit fullkomligt slagna och jagade i Donau. För sanningen häraf talar äfven den omständigheten, alt sent på e. m. bombarderingen började ånyo, starkare än någonsin förut, hvarefter den plötsligen upphörde kl. 7, utan att man känner orsaken. En stor del af ungerska regementet Lichtenstein skall genast i början gått öfver till de kejserliga. Serskildt kunna vi nämna, att svenska missionen vid kejserl. österrikiska hofvet befann sig sedan den 242 Oktober, jemte flera andra länders sändebud, uti byn Puckersdorff, 4 å 5 tyska mil ifrån Wien.n AMERIKA. Angående de brittiska besittningarnes i Norra Amerika förhållande till moderlandet, meddela vi följande upplysande skrifvelse, daterad den 7 Oktober, från en bildad och aktad engelsk kolonist, bosatt nära Miramichi i New Brunswick: En stor förändring i koloniens tänkesätt har inträffat under det nu förflutna året. Jag kan gerna säga, alt den nu är nästan mogen för ett införlifvande med Förenta Staterna. Man skall icke upptäcka något spår häraf i våra tidningar, emedan de hysa en helsosam fruktan att gå för långt; men saken diskuteras dagligen och stundligen af alla klasser, utgör ett öfverläggningsämne i klubbarne och förordas af män med förmögenhet och anseende. Många skiljda orsaker hafva frambragt detta tänkesätt. För det första bar nedsättningen i tullen å trävaror från Östersjöhamnar, fastän fördelaktig för England, alldeles förstört vår trävaruhandel och beröfvat oss vår export. Arfskaffandet af navigationslagarne, som var i fråga, åstadkom upphörande af verksamheten på våra varf och hämmade denna industri. Fri handel är utan tvifvel en ganska god sak för Ergland; men för att hafva denna fördel måste England ödfvergifva tanken på att besitta kolonier, så vida de icke förvaltas efter ett system, så mycket som möjligt skiljdt från det nu följda. Det är obestridligt, att de vestindiska besittningarne äro ruinerade, ooh inom ett år skola vi befinna oss i samma bankrutt-tillstånd. Folket härstädes kan icke undgå att se och höra, det Förenta Staternas befolkning befinner sig i den mest blomstrande beiägenhet; att i alla amerikanska städer är öfverflöd på förmånligt arbete för alla, som behöfva sådant; och att arbetslönerna der äro åtminstone dubbelt så höga som här. Det är då icke underligt, att tusentals menniskor lemna denna koloni och begifva sig längre vesterut. Sedan sistl. lJuni månad hafva 5000 persontr, delsinfödda, dels linflyttade, lemnat S:t John och rest till Boston för att derifrån sprida sig öfver hela kolonien. Från alla delar af New Brunswick ske likaledes utvandringar, så att det icke är för mycket om jag säger, att innan årets slut 20,000 personer (Ato:del af befolkningen) skola hafva lemnat landet. Under Iseglationstiden hafva 4000 irländska utvandrare hit ankommit; men äfven de hafva, med undantag af 400, begifvit sig vesterut. Flera åtgärder äro redan vidtagna för att komma i en närmare handelsförbindelse Imed För. Stat.; Prince Edwards Isl. har t. ex. medgifvit nordamerikanerne att fiska iS:t Lorenzoviken mot en afgift af 4 dollar pr ton. Kolonialstyrelsens lojbet, dess fullkomliga okunnighet om dessa koloniers verkliga belägenhet och tänkesätt, samt regeringens likgiltighet för allt som kunde lända Brittiska Nordamerika till fördel, väcka afsmak hos allt förståndigt folk. Medan styrelsen lefver i den inIbillningen, att allting går bra, halka dessa kolonier sakta, men säkert, ur Englands händer. I Montevideo har blifvit upptäckt en sammansvärjning, åsyftande ministerombyte och fred med Buenos Ayres. En stor del af garnisonen var delaktig; hufvudmännen äro häktade. I Buenos Ayres har Rosas icke velat erkänna en af England till honom ackrediterad konsul, förr än han fått npprättelse för det förfång, som argentinska republiken enligt hans förmenande lidit af England. Den 45 Augusti hade han äfven förbjudit engelska och fran Iska örlogsfartyg all gemenskap med land; dock skulle de förra få proviantera. Den anbefallda blockaden af Montevideo har stannat vid blotta orden. I Guatemala har, i följd af en revolution, om nA mnAadlact nroecidantckanet heogifut ce till