Aftonbladet – 8 november 1848, sida 2

—L—L—LVL RR för detta pris skalle ni aldrig vilja fullinda den. För öfrigt tänker jag att måarekonstens tvenne poler, såsom ni uttrycer er, äro evigt skiljda från hvarann; den som känner sig dragen af den ena, aflägsnar sig blott desto mer ifrån den andra. Om signor Salvator förträffligt skildrar sina rysliga klippdalar och fasagifvande banditer, så förklarar det sig lätt af den omständigheten, att han efter sitt tillfångatagande ännu någon tid frivilligt dröjde ibland briganti, och oaktadt sitt annars glada lynne, icke bäfvade tillbaka för scener, som skulle uppfyllt hvarje annan med förskräckelse; han fann sig animerad af detta lefnadssätt. , Törhända har han ock hjelpt till att tömma fickorna på resande och satt dolken på deras bröst sade Salvator stött. I sanning? Signora! Ni är beredd att förutsätta det bästa om er tjenarelp Jag ville icke såra er, signor, återtog Rosa kallt. Jag ville blott påstå att det sköna och det förskräckliga lag alltför långt ifrån hvarann, än att en menniskosjäl hade rum nog, för att uppfatta båda. Ännu aldrig lefde en konstnär som kunde förena allt.n Förlåt, signoran, invände i samma ögonblick en manlig, ganska välljudande röst bakom flickans rygg. En lefver, som målar allt med lika förträfflighet, det rysliga som det sköna, det ädla som det burleska, det stora som det lilla, han heter Velasques. De kringståendes ögon föllo strax vid de första orden på yngliogen, hvars väsende gjorde ett högst angenämt intryck. Ham bar anständig, men ganska enkel drägt, hvilken vittnade om en man af medelklassen, På det fördelaktigaste stack hans skick och hållning af der