Aftonbladet – 8 november 1848, sida 2

RR RR RER RR RR RR nn nn pade Ribera med häftighet. Menniskornas fantasi är så olika organiserad som deras kropp: Det sköna stod som en ständigt närvarande bild för Sanzios själ, likaså för min det fruktansvärda. Han skulle lika litet kunnat skapa det förra, som jag det sednare, utan modell; bafva vi blott denna, så kunna vi fastbålla idgen, så är härmningen lätt, nästan en bisak. Tillåt att jag genom ett exempel förklarar saken för er. För mer än 5 år sedan beställde Capitlet Santa Anna i Madrid hos mig en madonnabild. Jag ville att det skulle blifva något utmärkt, ock gick glad till arbetet. Jag föresatte mig att välja dragen af min Maria Rosa till dess original, naturligtvis ännu skövare, heligare och mera förädlade. Allt gick också väl. Bilden tycktes bli en af mina bästa; men då jag kom till ögonens uttryck, då kantrade alltsammans. Renhet, oskuld, höghet, själens adel, allt låg i ögat, såsom idealet stod för fantasien men ett felade, signor Salvator, den stora tankan som talar ur madonna del Sanzios blick; jag ville uti madonnans blick, utom den väntade modersglädjen, också lägga förkänslan af den smärta, som genomträngde den anande själen hos den, som skulle föda Frälsaren, som med sitt blod skulle återlösa verlden ; detta misslyckades. Tjugo gånger började jag ånyo, och tjugo gånger strandade mitt bemödande; aldrig kunde jag fasthålla milt ideal, så som jag måste det för att kunna skapa något stort. Vid Gud! älskade jag ej min dotter, mitt enda öfver allt kära barn, så skulle jag önska, att hon lärde känna en djupt skakande smärta, och jag vore då törhända i stånd att sluta min madonna.n aJag tror, goda faderp, sade Rosa vänligt leende, i det hon räckte handen åt den gamle,