Aftonbladet – 4 november 1848, sida 3

less välfödda rundning voro tvenne namn hopfästade: det var Karins och hennes trolofvades. Ett par gåvger låste hon upp och igen låset till den långa kedja, som uppbar klenoden, och lade den: sedan tillbaka i skrinet; — men der fanns mer att beskåda: ett par stora öronringar, med fina, genombrutna blommor och med omkrets af en blank riksdaler, sågo derefter dagen; de voro en skänk af moste. Lotta, som ärft dem efter sin mor. En liten bröstnål, föreställande en lyra -med en förgät mig ej ioflätad i strängarne. Ett par små fula ringar med gula och gredelina stenar slutade mönstrivgen. Karin slog igen locket till det dyrbara skrinet och log förnöjdt. Sedan några små, stylva sjalar, ett par gula handskar ocb elt par svarta saffiansskor tågat igenom hennes händer och blifvit förda till ljuset, låste flickan igen byrån och gick till hvila, efter att hafva i förbigående sträckt sig på tåspetsarna emot en spegel, stor som en vanlig psalmbok, hvilken hängde pä väggen. Det var ännu icke: fullt dager då hela fåmiljep, som tillbringat natten mera i tankar än sömn, åter samlades i samma rum der man om aftonen ventilerat frågan, att fara ut i verlden. Det syntes på fru Christina, att många och vigtiga tankar trängdes i hennes hufvud, och på hennes dotters tankspridda blick, att fantasien gjorde sin första utflygt inom henne. Kalle var den ende som med något interesse följde den rykande kaffepannan, då Karin transporterade den från spisen till det dukade bordet. Ja, kära Kalle, vi ska väl gå ut och se hur vi ha det dån, sade kommissarien, resande sig från bordet i det han satte mössan på sig De båda bherrarne styrde kosan till ett sköfvc som stod helt nytimradt midt för förstugudörren. yHvoar är Petter?, ropade husbonden, och en ljus ungdom i skionpels framrusade från er vedbod,