Aftonbladet – 4 november 1848, sida 3

holm, för det han hotat, stött och knuffat kronouppbördskommissarien C, F. Molin, då denne varit i utöfning af sin tjenst, blifvit dömd att böta 66 rdr 32 sk. bko, eller, i brist af böter, straffas med 28 dagars fängelse vid vatten och bröd, måtte genom öfverståthållareembetets försorg befordras till verkställighet; så hade, enär Lenholm nu vore häktad och ställd under tilltal för delaktighet i de å gatorne här i staden den 418:de och 49 sistl. Mars förefallne våldsamma uppträden; hvarom ransakning hos kämnersrättens andra afdelning vore anhängig, öfverståthållareembetet ansett sig ej kunna gå i författning om berörde utslags verkställände, utan böra öfverlemna detsamma till kämnersrättens 2:dra afdelning, på det Lenholms ansvar, derest han, i följd af det nu fortgående åtalet, blefve om hrottslighet förvunnen, må i ena bot bestämmas. Sedan nu föregående dagens protokoll blifvit justeradt och till riktigheten. erkändt, begärde Lenbolm få tillkännagifva. att han numera icke tänkte underkasta sig den behandling honom hittills vederfari:s genom det att han, ehuru alldeles oskyldig, hållits inspärrad i häkte, utan så fremt icke hans nu ytterligare framställda anhållan bifölles, deröfver han äskade rättens beslut, ämnade han sjelf sätta denna sin önskan i verkställighet. I anledning häraf underrättades Lenholm, att rätten ville vid förhörets slut meddela utslag öfver hans nu ytterligare gjorda anbållan att få komma på fri fot; hvilken anhållan emellertid af aktor bestriddes. Men då Lenholm det oaktadt, och änskönt han flera gånger ålades att tiga, genom fortsatt upprepande af sin anhållan föll ordföranden i talet och störde rättens förhandlingar, fann rätten sig nödsakad låta den bevakning af stadens militirkår, som åtföljde Lenholm, utföra honom i förmaket. Men sedan aktor, derom tillfrågad, upplyst att Lenholms vidare närvaro vid förhöret i dag, i afseende å de tillkallade vittnena, icke erfordrades, fattade rätten under serskild öfverläggning det beslut, att med afseende å hvad mot Lenbolm under ransakningen förekommit, rätten icke kunde till Lenholms begäran lemna bifall; utan skulle Lenholm nu till nästa förhör åter i häkte nedsättes;j om hvilket beslut Lenholm nu underrättades och derefter till häktet affördes. Vid öfverläggningen till förestående beslut, var primariekämnären Lindström af skiljaktig mening och yttrade: att som enligt Kongl. Maj:ts och rikets Svea horätts den 13 uti denna mänad meddelte utslag, glasmäs:aren Booberg förklarats berättigad att genast, så vida laga hinder icke mötte, utur häktet lösgifvas, emedan, hvad på sätt de i målet hållne protokol!l utvisade, emot Booberg förekommit, icke vore af sådan beskaffenhet, att han endast derför må under ransakningens fortsättning i häkte qvarhållas; alltså och enär, enligt hvad samma protokoller ådegalägga, någon brottslighet medförande större ensvar, än hvad som kunde ifrågakomma för Booberg och redan, enligt förberörde utslags innehåll, hos öfverdomstolen tagits i skärskådande, svårligen kunde, i sådant, som utgjorde föremål för denna rätts pröfning, läggas guldsmeden Lenbolm till last, farn primariekemnären nu mera betänkligt att vidare afslå Lenholms begäran om befrielse utur häkte, hvadan han för sin del dertill lemnade bifall; likväl på sätt kongl. hofrätten angående Booberg föreskrifvitn. I närvaro af byggmästaren Broman, förekallades härefter förut på vittnesed i målet hörde sömmerskorne Sköldman oah Liljeberg, samt pigan Nordin, äfvensom minaderårige Hilda Westerberg, hvilka samtlige i dag ytterligare skulle höras i anledning af vittnesmålen den 3 och 42 innevarande månad, rörande sterkastningen från buset MM 17 vid Storkyrkobrinken, och hvilka vittnesmål syntes stå I strid med bvad nyssnämnde personer derom uppgifvit. Först skulla likväl i protokollet antecknas, att rättens ordförande och ledamöter, till säkrare ledning vid undersökningen, i dag på morgonen, före sessionens början, jemte aktor sammanträdt uti den ifrågavarande lokalen samt der tagit i skärskådande så väl vittnet Sköldmans boningsrum, som vin. den till huset, eller de ställen från hvilka uppgifvits att stenar skulle blifvit om söndagen nedkastade på militären; men att dervid, utom det redan kända förhållande, ait Sköldmans alla fönster, äfvensom den omvittnade vindsgluggen vettade åt brinken och alt fönstret i det innersta rummet, eller .der dubbelfönstret varit uttaget, låg närmast Stadssmedjegatan, i öfrigt ingen. misstänklig omständighet förefunnits; äfvensom ej heller gerna husets läge, i förhållande till de närgränsande husen och till den plats, hvarifrån de sednast afhörde vittnena skola iakttagit stenkastningen, kunnat vinnas någon närmare upplysning till förklaring af de anmärkte olikheterna i vittnesmålen. Hvad serskildt den omnämnda vindsgluggen beträffade, hörde densamma till ett med utanlås försedt kontor, hvilket, efter hvad tillstädesvarande pigan Nordin intygade, äfven vid det ifrågavarande tillfallet varit, likasom ingången till sjelfva den yttre vinden, igenläst. Kontoret, som mycket sällan öppnades, begagnades af bokhandlaren Brudin för upplag af böcker, och hade Brudin sjelf nyckeln dertill. öfrigt anmärktes, att afståndet emellan husets grund och mynningen af Trångsund utgjorde en sträcka af på sin höjd 54 steg. Sedan nu de af furiren Mode, gardisterne Nilsson, Wahlqvist, Hallin, Olsson, Wiksten och Jans son afgifne vittnesberättelser blifvit uppläste, förklarade Sköldman, Lijeberg, Nordin och Westerberg, i det de hvar för sig åberopade hvad de förut i målet intygat och upplyst, att för dem vore all-deles obegripligt huru sådane vittnesmål kunde tillkomma, enär de alla voro fullt öfvertygade om, att hvarken från Sköldmans fönster, eller från den ifrågavarande vindsgluggen, då så väl kontoret, som yttre vinden (hvartill nyckeln hängt i Sköldmans kök) varit stängde, några stenar eller annat under uppträdet blifvit nedkastade. Ingen af dem hade under aftonen ensam innevarit i det omnämnda rummet, och icke heller hade Broman på hela -aftonen varit klädd i skjortärmarne. Det ifrågavarande fönstret hade icke mer än en gång öppnats på glänt, då Sköldman erbållit tillsägelse af Broman att genast igenlåsa detsamma; i anledning af rop från gatan, att skott skulle lossas, om ej fönctron hällac ctäneda: Ach hada det sedermera hål.