Aftonbladet – 4 november 1848, sida 3

its stängdt under hela den pågående skjutningen. Slutligen förklarade m:lle Sköldman för sin del, i afseende å pigan Ehrendorfs uppgift, att Sköldman skulle gifvit ett nekande svar, då Ehrendorf vid visitationstillfället efterfrågat om Bromans nyckel fahns hos Sköldman, att Sköldman icke svarat anpat än blott: sherr Broman är här; Hvarpå Broman, som sjelf haft nyckeln, genast åtföljt Ehrendorf ut ur rummet. Häref:er hördes följande vittnen, hvilka berättade: Hr kapten Munck, som aktor begärt skulle yt.erligare höras i afseende å stenkastningen i Storkyrkobrinken: att då han, medan det ännu var just, blifvit kommenderad med 27 man af kongl. Andra lifgardet till Storkyrkobriaoken söndagseftermiddagen, samt der fattat posto vid mynningen af Trångsund, för att betäcka en der placerad kanon, han efter någon stund, derunder stoj och skri väl örsports, men icgen stenkastning eller annat våld innu emot trupperna passerat, sett kommendanten Devel och öfverståthållaren rida ner i brinken, der kommendanten stadnat straxt nedom Helvetiigränd, då i detsamma starka hurrarop höjt sig från den större fo kmassa, som tillslutit sig omkring kommendantens häst. Kommendanten hade efter några ögonblick vändt om hästen, för att rida tillbaka, men knappast hunnit förbi ingången till nämnde gränd, förrän kommendanten i hufvudet träffats af en sten, väl så stor som tvenne knytnäfvar. Detta hade varit den första sten, som vittnet sett kastas, och hade den synts komma uppifrån, likasom nedkastad från något hus, ehuru den äfven möjligen kunrat komma från folket, hvilket vittnet icke kuade bestämma. Vittnet hade icke, när detta skedde, sett något fönster öppet hvarken i huset AM 17 eller i något annat hus, ehuru åtskilliga fönster sedermera öppnats och tillslutits, fastän vittnet icke kunde bestämma å hvilka ställen. När sednare på qvällen trupperna marcherat ned för att skingra folket, hade stenar i mängd kastats på militären, så att deras gevär deraf burit märken ; skjutningen hade då ännu ej börjat, utan gafs derom order först sedan stenkastningen en lång stund fortfarit. På särskild fråga förklarade vittnet, att det icke gifvit gardisten Wahlqvist order att observera något särskildt fönster på huset JV 47, så vidt vittnet nu kunde erinra sig; ehuru vittnet väl möjligen till alla soldaterna, efter det kommendanten Devel sårades, kunnat gifva befallning om att hafva uppmärksamheten fästad på de hus, emellan hvilka händelsen passerade. Icke heller hade vittnet förmärkt stenkastning ifrån husen. Ett skott hade vittnet väl vid något tillfälle tyckt sig höra uppifrån något hus i Trångsund, men var derpå icke fulit säker, enär vittnet icke sett elden från vapnet. En af manskapet, vid namn Holmgren, hade på aftonen blifvit sårad af ett skott i foten, och derför sedan måst taga afsked från regementet; dock hade detta skott icke kunnat komma ifrån Trångsund, emedan ett skott ifrån detta håll icke iunnat riktas till det ställe, der karlen varit postead. Vittnet hade icke förmärkt skott aflossas från några andra hus i brinken, och kunde icke påminna sig att derstädes hafva sett någon bland de ilitalade. Korporalen Moberg: att han, som söndagsaftonen emte gardisten Woehlqvist blifvit kommenderad till tanonbetäcknving i brinken vid ingången till Trängund, kort efter ankomsten till stället fått se en sten nedkastas från något längre ned i brinken beäget hus, utan att närmare hafva kunnat iakttaga rån hvilket hus det varit. Vittnet hade då hört kapten Munck gifva Wahlqvist befallning, att se efer hvarifrån stenen kom, ehuru vittnet icke kunde erinra sig, om kaptenen utpekat något visst hus eller fönster. En stund derefter hade kommendanen Devel, vid sin ankomst till brinken, blifvit räffad af en sten i hufvudet, så att han dervid örlorat sin påhafda mössa. Vititnet, som derefter olifvit bortskickad med en rapport, hade vid sin iterkomst sett, då tvenne plutoner af kongl. lifgarlet marcherat ned utför brinken och dervid iaktagit hurusom stenar blifvit kastade på truppen från säväl folkhoparne, som från husen, på venstra sidan i b-inken, utan att likväl observera från vilka hus, eller att något fönster derunder varit ;ppnadt. På fråga af aktor förklarade vittnet, att detsednare på aftonen, efter det stenkastningen på soldaterne tagit sin början, tyckt sig förmärka ifrån ett hus i Trångsund knallen af ett skott, ehuru vittnet icke kunde bestämdt säga att det verkligen varit ett skott som aflossats. Hr kapten Munk förklarade, i anledning af vittnets uppgift, att han bestämdt icke gifvit gardistep Wahlqvist någon tillsägelse att iakttaga hvarifrån någon sten blifvit kastad före det kommendanten Pevel af en sådan blifvit träffad, men väl eiteråt, emedan denna händelse just varit anledvingen till samma tillsägelse; efter hvilken förklaring af kaptenen Moberg ändrade sin uppgift härom, under förmälan, att förhållandet med tillsägelsen möjligen varit sådant, som hr kaptenen nu sagt, churu vittnet bestämdt sett äfven en sten rnedkomma innan kommendanten Devel träffades. Hr majoren Klerker, åberopad emot hr öfversten Bruce, rörande de yttranden hr öfversten skulle bafva fällt å allmän gata nyssnämnde deg, att ban, som söndagsmiddagen den 49 Mars händelsevis sammanträffat med hr öfverste Bruce å Blasieholmen, då hr öfversten, i en mycket upprörd sinnesstämning, ehuru han icke varit närmare bekant med vittnet, gått fram till vittnet och ganska högt yttrat, som orden fallit: Jag kom ej hem förr än kl. 4; jag har anfört (eller ledt) folket. I afton ska Jåderin och... (vittnet mindes ej det andra namnet) hänga; ja ta mig tusan djeflar ska de inte hänga å la lanterne, å la lanterne. Detta sednare uttryck hade upprepats så hårdt, att nägra för vitthet okända personer, som i detsåmma passerat stället, ofelbart måste hafva hört åtminstone det sednare utropet, hvilket fälldes i ännu mera upprörd sinnesstämning. Hr öfversten hade jemväl på samma gång berättat, att han föregående aftonen vid rådstugan talat vid H, M. Konungen. (Då hr öfverste Bruce, som jämväl till detta förhör blifvit till rätten kallad, icke inställt sig, fick vittnet på begäran afträda.) Enkan Söderberg, hos hvilken tilltalade Obergs