Aftonbladet – 4 november 1848, sida 3

ankomst till Storkyrkobrinken, kade han, som varit förbjuden att gå ut ifrån verkstaden och derföre genast ämnat begifva sig hem, tyckt sig bland folket förmärka en bland sina: kamrater, hvarföre han 2:ne gånger röpat hans namn, då i detsamma uppsyningsm. Moxen framkommit och, i det han till Malmström yttrat: Du måtte vara en rabulist, fattat tag uti Malmström och affört honom till häktet, efter att likväl dessförinnan hafva tilldelat Malmström flera slag :ocW sparkningar. Kl. hade då ungefärligen varit !,8: och upplyste Malmström, att ehuru han visserligen hade förut på verkstaden förtärt några supar, så att han varit något berusad, hade han icke gjort Moxen något motstånd, utan endast yttrat: sHvad tjenar det till att arrestera mig, då jag icke gjort något ondt. På aktors begäran blef härefter uppsyningsm. Jublin hörd, å den af honom förut i målet gångna vittneseden, -angående skomakaren Långberg; och berättade vittnet, att det sett Långberg lördagsaftonen kl. !,4T0 utanför rådhuset, der Långberg bögt ropat och bräkat, samt bland annat yttrat: Det är svinaktigt att taga och vräka in folk i häktena och klå dem; jag vet ej om det är polisbetjenter eller hvad det är för djeflar; men nog vore det billigt att taga ut fångarna; att flera personer och bland dem apothekaren Engström talat vid Långberg och sökt bringa bonom till eftertanke, men förgäfves; och hade vittnet, af fruktan att annars förorsaka vidare folkskockningar, endast afsides gifvit akt på Långberg, utan att företaga något emot honom. Vittnet hade icke märkt, att Långberg på något sätt förgått sig emot hr polismästaren. Härefter hördes följande vittnen, hvilka berättade: Moxen, att han söndagsaftonen i Storkyrkobrinken sett en mycket rusig person, som liknat snickaren Malmström, samt bört honom skrika och föra oljud, hvarföre Moxen arresterat och affört honom ti:l högvakten; dock utan att på nägot sätt misshandla honom. Stadstjenaren Forssman, att ban, som bott tillsammans med tilltalade Öbergsson och en arbetare Hellgren, och under de dagar som oroligheterna passerat varit sängliggande sjuk, icke hade sig npågot annat bekant rörande Öbergssons förhållande , än att Öbergsson både lördagsoch söndagsaftonen varit hemma innan kl. 40, eller innan den tid då porten alltid stängdes. Någondera af dessa aftnar hade Öbergsson hemkommit kl. 6; men då de straxt derpå fått höra oljud och väsen i granskapet, och värdinnan hos hvilken de bott yttrat någon farhåga derför, hade Öbergsson gått ut en stund för att se efter hvad som passerade; och då han sednare på aftonen, men innan porten stängdes, åter hemkommit, hade ban omtalat att folket uppehöll sig vid Herkules backe samt yttrat: att de lefde, så att det var bäst att hälla sig inne;. Något yttrande af missnöje med auktoriteternes åtgärder hade Öbergsson icke fällt. Öbergsson förklarade, att det varit söndagseft.m., som han efter hemkomsten kl. 6 åter utgått. Gardisten Wiksten berättade, angående det våld, som söndagseft.m. blifvit i Storkyrkobrinken utöfvadt emot militären, att i början af eft. m. flera fönster varit öppna i husen på ömse sidor i brinken; men sedan kapten Munck ropat: var god och låt igen fönstren, här blir annat utaf,, hade alla blifvit stärgda, med undantag af ett 4 trappor upp uti huset M 47 (hörphuset der Brudins boklåda är belägen), genom hvilket fönster, som fortfarande stått uppe med hakerne pålagda, en mansperson på korta mellantider synts! sträcka ut hufvudet. Då kommendanten Devel omkring kl. 7 ridit utför brinken och kommit utanför nämnde hus, bade en karl med mörk väst, hvit i bröstet, och i skjortärmarne, genom omförmälte fönster kastat en sten, som, efter hvad vittnet tydligen sett, träffat kommendanten i hufvudet, så att hans påhafde mössa fallit af. Genom samma fönster hade sedermera åtminstone 2:ne gånger af samma person stenar blifvit kastade, såsom det syntes emot kanonbetäckningen, ehuru vittnet icke märkt att någon deraf träffats. Sedan hr kapten Robson med sitt kompani något sednare ryckt ned och fattat posto i hörnet af brinken och Stadssmedjegatan, bade från en med jernlucka försedd glugg, belägen midt öfver 4:de våningens fönster i samma hus, stenar blifvit kastade på truppen i sådan rmängd, att det gnistrat emot bajonetterna, eller att det, som vittnet uttryckte sig, sett ut som påtända cigarrer. Några vidare iakttagelser hade vittnet, i anseende till det rådande mörkret, icke kunnat göra. Stadssoldaten Jansson att han, som vid den tid oroligheterne passerade varit anställd vid gardet och posterad i brinken, af en sin kamrat, Hallin, blifvit gjord uppmärksam på att stenar kastades genom en glugg på gafveln af huset J4 47, och bada vittnet någon stund härefter, dock innan hr öfversten Devel sårades, sett först att en karl derifrån utstuckit hufvudet, och sedan en sten af en knuten hands storlek kastats rakt ned i brinken, utan att, sä vidt vittnet kunnat förmärka, träffa någon. Vittnet hade icke sett stenar kastas från något annat fönster, eller att något sådant varit öppet vid samma tid, som det nyss omförmälta. Byggmästaren Broman, hörd i anledning af vittnesmålen, yttrade: vatt det var vämjeligt att höra desamma; och försäkrade, att det icke var öfverensstämmande med hans karskter och lynne att göra tjufpojkstreck); och ville han dessutom fästa rättens uppmärksambet på det förhållande, att afståndet ifrån det hus, uti hvilket Broman bott, och det ställe, utanför gamla banken, der vittnena varit posterade, åtminstone utgjort 200 alnar, och att de således icke, synnerligast vid: det då rådande mörkret, bordt så noga, som de omvittnat, kunnat iskttaga förbållanderne. Den 49 Oktober. Innan förhöret börjades, tillkännagaf fångvaktmästaren Broberg, dels att glasmästarlärlingen Sandberg, som under föregående förhöret. åf sjukdom varit förhindrad att ibställas, ännu vore sjuk; dels att glasmästaren Boberg numera vore försatt på fri fot; till följd af kopgl. hofrättens utslag den 413 i debna månad. Från öfverståthållareembetets kansli hade, den 46 i denna månad, till rätten ankommit en: skrifvelse AA E Le I da RR KA rr KR