Aftonbladet – 4 november 1848, sida 3

på det sättet; två mil är minsann inte närgårdsväg.n Inte är det så fasligt långt heller, sade Kalle åter. Jo men, i den här ömörjan och höstrusket, så — inföll kommissarien, bekymrad. Inte är väglaget värre för er, än för Karip; men hur är det med vagnen? Han var ju hos smeden i förra veckan; venstra bakfjedern var skral, mins jag.n Nog är den bra igeny, svarade gubben, och sadelmakare-Erik var bär sedan och satte alldeles nya snören: inuti, så nu kan kungen åka i den, det vill jag lofva.n Ja, det är nog godt med det, afbröt fru Christina; men det är inte slut med mat och vagn och husrum, utan vi få väl vara klädda som folk också.) Nå det måtte vi väl vara, vill jag tron, svarade får, alldeles förbluffad. Har jag inte i denna höst låtit Fredrik i Källhagen sy mig en ny tulubb; så vackert tyg, som det du väfde till den — och så fina svarta fårskinn som det är till foder, får en leta efter,, ,Ja, jan, medgaf frun; öfvertygad;:min och Karins nya kappor skäms intet heller för sig, och ylle är då hvar enda bit, det vet jag på samvete; men det är inte slut med det. Skall Karin vara på bal, så kan hon väl inte gå i hemmväfd klädning, och florssjalett måste hon då ha.n Karin rodnade och slog ned ögonen vid den tilltänkta lyx, som modern framdukade. Nog: vet jag, detp, biföll far, och en hvit sockerduksklädning är. inte hela verlden; det hade du. när du stod brud, och finare än en brud behötlver väl inte Karin vara heller. Tiderna äro mycket förändrade sedan dessp, sade Kålle; ock det bästa är väl att taga moster Totta till fåds idet fallet; hon vet bäst hur det skall vara, som är i staden jemt och ser hur de ha det.