Aftonbladet – 2 november 1848, sida 3

ofvan intygat. Väl hade det utmärkta fönstret varit mamsell Sköldmans inre kammarfönster och det ij: enda som innanfönstren varit fråntaget; men hvarken hade Broman sjelf nedkastat något från fön-i stren, eller sett någon annan göra det: och icke : heller bade Broman under hela aftonen varit i skjorth ärmarne så länge han vistats hos Sköldman. Kaptenen af Robson, hvilken, jemte kapten Fu-l: rubjelm och löjtnant Wahlfeldt, aktor önskade måtte böras angående våldet mot trupperna, samt huru-l:! vida någon af de tilltalade deri deltagit. Utom hvad hr kaptenen uppgifvit inför Öfverståt! hållare-embetet rörande de skador, han sjelf vid ll tillfället erhållit och derför han icke emot någon väckte talan, anhöll han, att hans inför Öfverståthållare-embetet afgifne berättelse måtte för honom upprepas, och var densamma af följande lydelse: Ått kaptenen haft befäl öfver den styrka af andra lifgardet, som vid ifrågavarande tillfälle blifvit beordrad att göra anfall och gifva eld, hvilka ordres ock blifvit verkställda under oupphörlig stenkastving, såväl uppifrån husen i brinken, som från gatan. Att vid det ställe, der brinken och Stadssmedjegatan korsa hvarandra, kaptenen kommenderat halt, hvarvid första plutonen gifvit eld nedåt, brinken, men den andra, under befäl af löjtnant. Wablfeldt, gjort helomvändning samt skjutit retvis åt Vesterlånggaten och Stadssmedjegatan, derifrån stenkastningarne alljemt ökats; att då bäruppå varseblifvits, det stenkastniog jemväl ägde rum från Helvetiigränden och Svenska Prestgatan, hade en del af styrkan dragits dit uppåt och skjutit inåt nämnde gränder, hvarefter för en stund stenkastningen upphört, samt att då densamma härefter ånyo börjat, den under löjtnant Wablfeldts befäl stående styrka skjutit nedåt gränderna vid Stads-! smedjegatan, hvarifrån stenar oupphörligt kastats, — dock icke förr, än flerfaldiga varningar till folkho-1 pen fruktlöst blifvit framställda. Vid första skjutningen hade icke någon person å Stadssmedjegatan! fallit för skotten. Förestående berättelse åberopades äfven nu afl vittnet till alla delar. Vittnet kunde icke påminnaj sig hafva sett någon af de tilltalade nämnde afton, eller annars, i anseende till mörkret, kunna igenkänna någon; och ehuru vittnet sett flera stenar nvedfalla från husen i brinken, kunde vittnet ickel bestämdt utmärka några al dessa hus. På tråga af aktor, om folket innan skjutningers början erhållit några varningar af civilmyndigheterna, svarade vittnet, att det väl hört omtalas att öfverståthållarens proklamation upplästes för folket, samt äfven sjelf sett en polistjensteman sysselsatt! att uppläsa ett plakat; deremot iotygade vittnet bestämdt, att folket både före ech efter skjutningen erhållit varningar. Kapten Furuhjelm berättade, att efter det skjutningen var börjad och i anledning af den tilltagande stenkastnipgen, vittnet först med smärre! truppafdelningar rensat Prestgatan och de dertill stötande smågränderoa, likväl utan att derunder något skott behöft aflossas på folket, som då godvilligt gått undan, vittnet derpå med hela den styrka, hvaröfver vittnet haft befäl, tågat ner till Mynottorget för att spärra ingåpogen derifrån till Stadssmedjegatan, hvarjemte vittnet för samma ändamål beordrat ett detachement deraf till mynningen af Salviigränden åt Myntgatan. Under patrullering framför manskapet å dessa ställen, der vittnet bibehållit postering till långt inpå natten, hade vittnet väl förmärkt spridda folkhopar från Mynttorget kasta stenar på soldaterna; men likväl icke i anseende till mörkret kunnat igenkänna någon, utan endast otydligt sett personer skymta fram och åter. Soldaterna hade väl för vit:net omtalat, att stenar nedkastats från husen, och sypnerligen från hörnhuset af Stadssmedjegatan och brinken; men sjelf hade vittnet icke sett mer än en sten nedkastas ifrån nämnde punkt; ehuru vittnet icke kunde bestämma om den nedkommit från detta hus eller från något annat. Vittnet hade icke vid tillfället bland folkhoparne sett någon af de tilltalade. Löjtnanten Wahlfeldt b rättade, att sedan han utaf kaptenen af Robsson ehållit ordres att spärra vägen å det af hr kaptenen omnämnda ställe j brinken, hade han med sin pluton bildat en vinkel, hvars sidor sträckte sig från bokhandlaren Brudins boklåda, samt det på motsatta sidan liggande komministerhuset, och sammanstötte ungefär midt uti brinken. Då stenkastningen alltmer hade ökats och alla. varningar förblifvit fruktlösa, kommenderades rotvis eld, dervid efter hand flere personer fallit; hvarjemte äfven några skott blifvit lossade neråt gränderna, från hvilka stenkastniovg äfven fortsatts. Löjtnanten hade bland flera persoDer, som framsprungit och kastat sten från Urvädersgränd, sett några falla, och deribland en utanför hvalfvet till gränden stupat och sedermera släpat sig upp på trappan, som leder till förutnämnde bokhandel; men löjtnanten, som icke känt kapten Lewin i lifstiden, hade sedermera hört omtalas att han skulle vara den fallne. Exekutionsbetjenten Appelberg, hvilken åberopades emot förgyllaregesällen Åberg, som skulle kastat sten på Norrbro lördagsnatten, berättade, att då han nämnde pDatt omkring kl. 2 åtföljt hr underståthållaren Ungberg öfver Norrbro, hade vittnet, när de kommit ned till Lejonbacken, hört från motliggande trotoiren fallet af en sten; ehuru vittnet, i anseende till mörkret, ej kunnat se hvarifrån den kom eller om någon person kastat densamma. — Vittnets berättelse instämde för öfrigt med Råströms förut afgifne vittnesmål, och förklarade Råström, som jemväl nu var närvarande, att han väl hört stenen falla, men icke sett att Åberg kastat densamma, eburu de misstänkt det. Studeranden Svensson berättade, angående färgarlärlingen Graffman, att då vittnet i sällskap med kapten Stn lördagsnatten omkring kl. 2 på Kungsholmsbron mött Graffman, hade denne stadnat och tillsport dem, med de orden: Komma herrarne från fabrikören Sjöberg? — samt på n:kande svar och fråga om Graffman varit der, genmält, som orden fallit: Nej, jag kommer från kyrkbrinken och stan; der ha vi haft mycket roligt; men sist ha di slagit in fönstren i Flemmings hus; och hade Graffman, på ytterligare fråga hvar Flemmings hus vore beläget, tillagt: der general Lorichs bor; di kastade sten der, men jag kastade ej så myrcket; jag har mest bara sett på. — Som vittnet sett att Graffman varit svart om högra handen, bade vittnet fattat honom i denna hand, och då känt inuti handen grus och sand, och likasom hvassa kanter af tegelstensbitar; och kunde denna materia på Graffmans hand, efter vittnets öfvertygelse, icke tillkommit af de ämnen, hvarmed han sysselsatte sig på verkstaden. . Uppsyningsmannen Österberg, åberopad emot studeranden Gnospelius och kakelungsmakarlärlingen Svennberg, förmälde, att vittnet söndagsaftonen 2:ne serskilda gånger sett Gnospelius passera genom vakten i hörnet vid Stadssmedjegatan och kyrkobrinken. vid hvilket gednare tillfälle han wvåldeamt L