Aftonbladet – 2 november 1848, sida 3

trängt sig på soldaterna, som velat hindra honom att komma fram, äfvensom han derunder yttrat några ohöfviska ord, hvilka numera fallit vittnet ur minnet. Någon stund härefter hade Gnospelius för tredje gången åter varit synlig på samma ställe, men han hade då, förmodligen i anledning af sitt förra beteende, blivit gripen och afförd till högvakten. Närmare tillfrågad angående Gnospelius nyssnämde förhållande, svarade vittnet, att det ej kunde bestämdt taga på sin ed, det Gnospelius vid förr omnämda tillfälle, i uppenbart trots för erhållet förbud att passera vakten, trängt igenom den och: derunder utöfvat något egentligt våld medelst skuffningar eller slag. Om Svennberg hade vittnet endast att upplysa, det vittnet sednare på afton i Gråmunkegränd sett honom i sällskap med 4 å ö andra personer, hvilka derstädes tjungit och stojat; samt att, då de öfrige skyndat undan, Svennberg tillropat dem: Spring inte, utan vänta.p Då förhöret nu var slutadt, förnyade gesällen Öbergsson sin begäran om att blifva forsait på fri fot, i bvilket hänseende han erbjöd borgen af sin mästare, skräddaren Zinons, hvilken, hos rätten härvid tillstädes, förklarade sig vi.lig att återtaga honom i sitt arbete och sorgfälligt tillse, att ban icke försummade att inställa sig hos domstolen, när hans närvaro påfordrades. äfvensom han åtoge sig att ansvara för de böter Öbergsson kunde komma att ådömas. I anledning häraf yttrade aktor, att då uti den del af målet, om hvilken det tillhörde kämnersrätten att ransaka och omedelbart döma, aktor åtmiastone för närvarande icke tillt olde sig angående Öbergsson kunna förebringa bevisning om sådan brottslighet, att svårare ansvar å Öbergsson deraf kunde biifva en följd, samt beträffande angifvelsen å Öbergsson att hafva öfverfallit post, undersökningen derom redan blifvit vid krigsrätt afslutad, i följd hvaraf det ena skälet för tilltalad persons häktande eller omsorgen att sådan person genom utebliffande icke måtte hindra ransakningens fortgång, i afseende å Öbergsson förfallit, och härtill komme att skräddaren Zions förklarat sig villig återlaga Öbergsson i sitt arbete och för honom ikläda sig borgen, skälig anledning förefinnes att antaga, det Öbergsson, som af bemäl:e sin mästare blifvit for pålitligt uppförande vitsordad, icke skall fråo orten afvika och sålunda undandraga sig den näpst, hvartill han kunde varda dömd, funnve aktor, med afseende jemväl å den längre tid, som troligen komme att åtgå innan detta vidiyftiga mål blefve afgjordt, sig icke böra bestrida Öbergssona lösgifvande; bemställande dock aktor, att i händelse: kämneersrätten biföll Öbergssons begäran, hooom mätte föreständigas, att om han från staden sig begåfve eller på kallelse sig icke genast inställde, han åter blefve i häkte insatt. Sedan rätten häröfver öfverlagt, afsades följande beslut: Det rätten, enär Öbergsson af kongl. andra lifgardets krigsrätt är vorden pröfvad saker till förbrytelse. som medför urbota bestraffning, icke kan, emot stadgandet i 4 kap. 2 straffbalken, bifalla Öbergssons begäran att varda på fri fot ställd. Emot detta rättens beslut reserverade sig protoxollsförande notarien Blachet. Målet uppskjött till den 49 dennes. (Forts.)