Aftonbladet – 2 november 1848, sida 2

Säg inte så, för Guds skull! Ni har redan en hel timme sagt mig ord som min pligt förbjuder mig att höra; derföre, tyst min herrep, tillade hon med sublim värdighet. Nej, om ni tusende gånger befallde mig tiga, så måste jag tala. Dessa tårar i edra ögon, säga mig, att bjertat ej känner de pligter er finkänsliga själ pålagt sig så som tunga bojor.n Ja, bojor,, svarade mamsell Hulda tankfullt. Men jag skall bryta dessa bojor,, vidtog löjtnanten modigt, och tvinnade mustacherna. Hulda förskräcktes för detta vilda mod, och lade med en mild och bönfallande blick handen på sin riddares väldiga arm. Nå, skall det bli någon dans af?, sade br Kaxe med spefull ton, i det han svängde om med en liten tjock mamsell. . Löjtnanten lindade sin arm om sin Huldas lif och flög af i vild fart ut åt golfvet. Samma otur, som drabbade hr Kaxe, hade äfven hr Rosennau fått vidkännas; och här rusade den lille resenären af med hans älskarinna. Det kokade i fullt fläng i den bedragnes bröst och han kunde ej motstå lusten att, liksom af en händelse, gifva rivalen en väldig knuff med armbogen i ryggen, så att han var nära att stupa omkull med sin sköna. En föraktlig blick af henne var hvad hr Rosennau skördade för denna hjeltedat, och en ed af hennes kavaljer, i det de försvunno.