Aftonbladet – 2 november 1848, sida 2

vara tillräckligen uppdagad; men af dem bland dessa bref, som upplästes inför rätten, kan man icke upptäcka annat, än författarnes planer till sin flykt; hvarförutan sättet huru dessa brefskulle hafva fallit i polisens händer är så tvetydigt, att rättens ordförande oförbehållsamt yttrade den åsigten, att juryn icke behöfde fästa någon uppmärksamhet vid deras innehåll. En del af brefven, och deribland de, hvilka efter kronoåklagarens mening skulle vara mest besvärande för OBrien, hade mnemligen blifvit anträffade i en kappsäck, som OBrien sades hafva lemnat efter sig någonstädes under sin flykt, och som sedan gått igenom flera händer, äfven åtskilliga polisembetsmäns, hvarunder kappsäckens innehåll blifvit uttaget af en bland dessa embetsmän enskildt; så att det icke kunde lagligen ådagaläggas, huruvida kappsäckens innehåll blifvit ökadt eller förminskadt under alla dessa förflyttningar. Allt detta upplystes genom de vittner, som afbördes på kronans sida, och genom svaren på de frågor, som OBriens försvarare ställde på dessa vittnen. Den 4 Oktober begynte OBriens försvarare, den för sin vältalighet bekante Whiteside, sitt försvarstal. Det var samme man, som äfven i högmålet emot OConnel ådagalade så mycken skicklighet. Hen började med att förklara, att han, oaktadt sin befogenhet dertill, icke ville utesluta någon af jurymännen, emedan han i dem alla fann aktningsvärda män; men han kunde likväl icke underlåta att erinra om den sorgliga skilnad emellan rättegångsordningen inom Irland och England: att då man i Eogland kungjorde namnen både på jurymän och vittnen tio dagar innan ett brottmål skulle förekomma, och sålunda satte den anklagade i willfälle att efterforska både jurymäns och vittnens frejd samt bereda sig på de uteslutningar och jäf, som en sådan forskning kunde föranleda, så kungjordes dessa pamn icke vid en irländsk domstol förr, än samma dag, som målet skulle uppropas. — I Försvararen sökte härefter utveckla hvad som efter hans åsigt vore att förstå med uttrycken gripa till vapen emot kronan; han bestred rättigheten att, på sätt kronoåklagaren åsyftat i afseende på närvarande mål, draga några slutföljder från de tal, som OBrien möjligen kurnat hålla 4i-begynnelsen af förlidet år; emedan de icke stodo i något slags sammanhang med ämnet för åtalet. Det är, sade han, blott genom förutsättningen af ett dylikt sammanhang, som kronoåklagaren sökt leda sig till den slutföljden, att OBrien ernat tillställa ett krig emot kronan. Han erinrade för öfrigt, att om man, för att kunna sakfälla OBrien, ville anse sig berättigad att hemta bevis från hvad OBrien sagt uch gjort ett år innan de handlingar förekommit för hvilka han nu vore anklagad. så egde man icke heller skäl, att från bevisen för hans frikännelse afsöndra bvad OBrien talat och handlat för två år sedan, tre år sedan, eller under hans hela föregående lefnad; och sträckte man sin forskning derhän, så skulle man finna, att OBrien såsom offentlig man, såsom parlamentsledamot, domare och folktalare, alltid varit en oberoende och omutlig man. Han hede aldrig slutit sig till något parti; och genom sina tal, såväl som gerom ett manifest hvari han utvecklat sina meningar, hade han både ådagalsgt ett sundt politiskt omdöme, och de redligaste, mest fosterländska afsigter. I sammanhang härmed hänvisade försvararen på den anklagades uppträdande uti 1epealsaken och påstod, att hufvudsyftet för den s. k. pIrländska Föreningen, hvars ledare OBrien var, icke varit annat, än återupprättelsen af Irlands oberoende lagstiftaremakt, och att för detta ändaImål använda sociala och moraliska inflytanden. Försvararen sökte ådagalägga likheten emellan de förenade irländarnes uppträdande för detta ändamål, och de engelska partiledares, som genomdrefvo reformbillen. Han uppläste ett bref, från den nuvarande engelska premierministern lord John Russel, till Politiska Föreningen i Birmingham, i hvilket lorden yttrar, att reformen aldrig skulle komma att hindras genom ett partis intriger; och hufvudsyftningen af OBriens yttranden var ej heller någon annan. Ett af den sistnämnda föreningens företag var bildandet af ett nationalgarde, som skulle medverka till reformbillens genomdrifvande, och lord John Russel, hvilken, i sin egenskap af kronans premierminister egentligen vore att betrakta såsom den högsta anklagaren i närvarande högmål, hade sålunda sjelf medverkat för sina reformplaner genom en beväpnad demonstration. Lorden hade dessutom, såsom författare, uttryckligen, i sin historia öfver Englands konstitution, erkänt folkets rätt till motstånd. Men om upprättandet af ett nationelt säkerketsgarde icke ansägs för en upprorisk handling inom Englahd, så kunde det icke heller så anses inom Irland. OBrien hade dessutom aldrig författat några upproriska skrifter eller tidningsuppsatser. För kronoåklagarens föregifvande, att OBrien hade i Frankrike sökt väpnadt bistånd till Irlands befrielse, hade under hela rättegången icke framlagts ens ett försök till bevis. Hvad beträffar användandet af fysisk makt för detta ändamål, så hade OBrien uttryckligen förklarat, att man aldrig borde anlita den, utan på det enda vilkor, att hela befolkningen så fordrade. Men om detta tillfälle inträffade, hvem skulle väl i sådant fall tvifla på behörigheten deraf? Ville hela irländska folket upphäfva den nuvarande föreningen med England, så skulle det otvifvelaktigt äfven uppnå detta syftemål. Mönstringen af väpnade män var icke något högförräderi; ty i sådant fall skulle irländska frihetens oförsonliga förtryckare Orange-männen oftast gjort sig skyldiga till högförräderi, och nu sednast genom uppställningen af sina väpnade skaror i Ulster. Den Irländska Föreningen var någonting helt annat, än de öfver allt i landet spridda klubbarne. Men äfven dessa hade den 45 Juli offentligen kungjort namnen på alla deras ordförander. De hade fattat resolutioner, som åsyftade upphäfvandet af Storbritanniens lagstiftaremakt öfver Irland, hvilket icke var högförräderi; vidare att upprätthålla religionens lagliga inflytelse, hvilket icke heller var högförräderi; slutligen att betrygga Irlands sjelfständighet, hvilket icke heller var högförräderi. Dessutom var OBrien icke ledamot af klubbarne, och hade ingenting med deras resolutioner att skaffa. Att folkmöten blifvit hållna på åtskilliga ställen, innebar icke heller något bevis på högförräderi. OConnel hade under sin agitation förfarit alldeles på samma vis, och en af regeringens medlemmar Wyse hade berömt hans sätt att gå tillväga. Borde väl juryn nu döma OBrien till döden, för det att han yttrat sig med större återhåll, mera sansadt och försonligt, än de, som nu i Storbritannien innehafva väldet, och som förlänat kronoåklagaren med hans nuvarande befattning? ... Whhiteside uppläste härvid åtskilliga tal, som OBrien hållit ännu den 45 Juli, och hvilka äro af ett så fullkomligen fredligt och konstitutionelt innehåll, att i