Aftonbladet – 2 november 1848, sida 1

.-Löjtnanterne blefvo ej förr varse de unga skönheterna, än de reste sig och gingo dem några steg till möte. ; Borgmästarinnan presenterade de unga för hvarandra och herrarne Kaxe och Rosennan gingo arm i arm med grötmyndiga fasoner och föraktliga blickar omkring dem, som kattor kring het gröt. Det sved som peppar i deras sinnen att se hur de båda fästmöerna upptogo löjtnanternas lifliga artigheter. De ansträngde sina hörselorganer för att fatta hvad det var som hviskades med så eldiga blickar och tände sådana flammor på damernas kinder. — Slutligen bade svartsjukan nått kokpunkten och berr Rosenwvau steg dristigt fram till sin älskade. Om du vill, min Adele, så ska vi göra litet musik som det var ämmnadt, fortepianot är uppslaget och alla vänta att höra oss. Det syntes tydligt.på den -skönas min att afbrottet icke behagade hennes, och med. temligen mild röst svarade hon: Åh, hvad är det värdt, vi ska ju dansa i qväll i stället.n Nej, det skulle vi aldeles inte, om du tillåter,, sade den vredgade älskaren, kom nu, om du inte är allt för upptagen af konversationen. Han fattade bennes hand, och ett motstånd skulle väckt anmärkningar. Hvad rätt har denna herre, sade den lilla öjtnanten med en lätt suck, ,att kalla er sin Adele, och tala ur en så bestämd ton? Ingen allss, svarade fröken, rodnande; på len låga hviskningen. Vi äro barodomsvänner och kusiner, och då ega sig ofta råa och hårda sinnen en sådan nakt öfver veka och känsligan, Den suck och len resignerande min, som följde dessa utgju elser, behagade ingalunda hr Rosennau, och han sade buttert; pJag börjar au.