Aftonbladet – 1 november 1848, sida 3

UllDakasatter reakUionens otorskamdanet, nynken nu häller på att vilja vexa: oss öfver hufvudet, endast derföre, att det konservativa partiet, åtminstone efter hvad det öfverallt låter förstå utan förbehåll, bestämdt tror sig hafva konungen på sin sida. LITTERATUR. Huset Tessin under Enväldet och Frihetstiden. Romantiserad skildring, af förf. till Morianen ; med bilder i stentryck ; på S. Magnus förlag. Tredje Delen. Stockholm 41847, 343 sidd. 8:o, å 2 rdr 42 sk. bko. Planchen till. denna del framställer Slaget vid Narva. Det väcker alltid med skäl en viss sensation hos allmänbeten hvar gång en ny bok afaförfattaren till Morianeo, utkommer. Det är svårt vog att i kortbet definiera hvari denna: sensation består; och det är icke heller lätt att afgöra buruvida den alltid kan kallas rättvis. Men säkert är, att publiken aldrig utan blandade känslor emottager nya produkter af den gamle bekante; och dessa känslor grunda sig icke blott på produkternas egna företeelser el-T ler innehåll i och för sig, utan nästan ännu mer på ett slags outrotlig föreställning om författarens. personlighet. Detta må nu vara en lycka eller olycka för honom, så kan det tills vidare dock icke hbjelpas, och han måste finna sig deri. Vid anmälandet ef Morianförfattarens föregående arbeten, eller nya delar af dessa arbeten, hafva vi vid sina tillfällen med några ord talat om dessa produkter ur konstnärlig synppunkt, bvartill vi varit berättigade, då auktorn sjelf gifvit dem namn af skildringar, ,romantiserade: skildringar, o. s. v.; och vi, för vår del, bafva under bedömandet alltid rättvfst abstraherat från hans egen personligbet. Deremot bafva vi med afseende på sjelfva det konstnärliga funnit oss nödgade att framställa några dubier, som snarare blifvit ökade, men åtminstone icke försvunnit, genom sednare och nyare skapelser från samma hand. Frågan rör det sätt, hvarpå berättelsens historiska substrat blifvit till artistisk behandling upptaget. Man spörjer: har detta skett så, att Konsten blifvit tillfredsställd? eller så, att Historien blifvit det? Artisten kan otvifvelaktigt ombilda sitt ämne — på grundämnet genom dikt tillögga eller utesluta åtskilligt — såvida han derigenom vinner fulländnivg åt sitt stycke i konst-mening. I sjelfva verket får hans stycke härmed en bögre och större, äfven historisk, sanning; eburu det faktiska må hafva blifvit något kringskuret. Lysande exempel härpå har man hos nästan alla de skalder, som på bistoriskt underlag bildat sina verk. Man behöfver endast kasta en blick på Shakespeare (t. ex. i Lear, Macbeth, Coriolanus, Antonius, Troilus), ja på sjelfva den så historiskt noggranne Schiller (t. ex. i Orleanska Jungfrun, Tell), för att ej tala om Calderon oeh Lope. Här är nu icke frågan om skillnaden mellan dramatisk och episk konstbehandling; uten endast: om sjelfva sättet att upptaga och begagna det historiska substratet, detta må sedan och för öfrigt användas entingen i ett skådespel eller i en berättelse. Det är dessutom lätt att citera lika många episke utarbetare (eller skribenter som bildat narrativa diktverk) af faktiska grundämnen, hvilka de efter konstens behof kringskurit, Dylika artister bafva pljugit i mycket al det partiella och yttre historiska, men det oaktadt gifvit verlden skildringar; som i det hela framställt tidehvarfvens ställning, karakter och bandlande personligheter med den utmärktaste trohet. Att sålunda ljuga med sanning — sit venia verbo! — är en af det artistiska snillets märkligaste egenskaper; men barlikväl då till hufvudvilkor, att konsten sjelf dervid tllfredsställes i och för sig. Det osanna i berättelÅsens faktism står der eljest såsom blott och dbart bedrägeri, och har då föga värde. I hr Crusenstolpes: skildringar, såväl äldre Isom nyare, har man allt skäl att beundra e -Jallenast stilen, utan också en förmåga af objektivitet, hvarför mången annan, äfven med u:märkt stil, icke till den grad kan berömmas. Hans berättelser häfva härigenom mycken lifaktighet. Mån läser dem med nöje, äfven de man icke tror på dem. På många ställen hänrifves man. Vid dessa tillfällen frågar mar sig hvarken: är detta Historia? eller: är dett: Konst? Det får vara hvad det behagar : mins att tala, måste detåtminstone vara Morianism tänker man; och man är nöjd med det. Men sådana lyckliga momenter träffas ick öfverallt i hr C:s arbeten. Då är det son man. ville fråga författaren: skall detta var Historia? eller skall det vara Konst? Oc då är det som vi frukta bonom stundom blifv svaret skyldig på begge delarne. I Huset Tessin, så långt det hittills hur vit, finnes en mängd strödda anekdoter oi Carl XI och Carl XI:s ungdom, deras ho gunstlingar och omgifvande personer. Anel doterna äro ofta pikanta Hvad som i dem? sanning, vet man icke alltid. Men förf. he ur sin rika manuskriptsamling bifogat en mäng sanska intressanta noter till belysande, em t