Aftonbladet – 30 oktober 1848, sida 1

Skärskådom för öfrigt vådorna af ett annat valsätt! Betraktom frågan från den motsatta sidan. Jag skall till en början granska det : förslag, som framställts af min hedervärde och rättsinnige medbroder i provisoriska styrelsen, m:r Flocon, hvilken yrkar att nationalförsamlingen skall helt enkelt sjelf välja presidenten. IHvad skulle vi få se vid ett sådant val? Hvad fjannat, än en af våra medledamöter bär, hvilken, i stället för att utnämnas inför öppen dag, af ett helt folk, skulle utgå ur skuggan af ett parlaments valurna ? I stället för den utvalde bland milioner, och med millioner väljande till sitt understöd (Sanut! Sannt!), skulle bland oss framstå en man, möjligen vald enhälligt — om jag kunde hoppas hvad jag önskade — men sannolikare med öfvervigt i röstantal af 60, 50, 30, 20, kanske 3 eller 4 röster blott! Se här det stöd, j sanuolikt skullen komma att förskaffa republikens president! (Långvarig rörelse). Och vid tankan härpå inställer sig opåkalladt, men oafvisligt tankan på hvad m:r Parieu antydde i går, tankan på korruptionen, på denna korruption, som jag gerna föreställer mig försvunnen, med den källa, hvarur den härflöt (Skratt), men hvars vålnad faktionerna icke skola underlåta att utpeka för folket, för att, efter ett dylikt presidentval, kunna säga åt hvar och en af oss: Du har röstat på kandidaten derföre att han är din slägtinge, och du tänker stiga jemte honom; — du åter har röstat på honom derföre, att han är din goda vän, och du hoppas, att hans nya ställning skulle förbättra din; — du åter derföre, att han lofvat dig en ambassadplats... Betrakten här, medborgare, hvilket misstänkt ursprung, som illviljan skulle kunna förespegla om en Verkställande Myndighet, hvilken framträder ur nationalförsamlingens krets, och betänken hvilken nedsättning, som derigenom skulle träffa dess makt och dess värdighet! , I dag, likasom i går, hafva vi här hört upprepas samma. varning, som fordom, då tronen och folket röjde sig ega stridiga intressen. Tagen er till vara, har man sagt, att alltför mycket förstärka den verkställande myndigheten, och att derigenom bana vägen till en usurpation! När jag hört denna förmenta fara påpekas under de förhållanden, hvari vi befinna oss nu, M. H., tillstår jag att jag icke kunnat återhålla ett smålöje; jag tyckte mig höra i talarens ord en ironisk sarkasm öfver ovissheten af menskliga beräkningar. Att tala bär om för stor kraft hos Verkställande Myndigheten: bär, på spillrorna af en iron, på stoftet framför våra fötter af en envåldsmakt!... I sanning — det var icke någon öflverdrift i styrka, som bregte den på fall. Gad gifve att republiken behöfde förskansa sig mot en för stor kraft hos sin verkställande makt. (Sannt! Sannt!) Men vi äro långt derifrån, och omtankan för stunden; omtankan måhända för flera år, hvilka torde ligga framför oss indan vi befästat det re pu blikanska styrelsesättet, — denna omtanka måste på hvarje lagligt och grundlagligt sätt söka förläna kraft åt verkställande makten, som aldrig kan ega för mycket deraf. Hvad gör man; när man bekläder republikens president med all. den kraft, som de republikanska institutionerna kunna medföra? Hvad man. bör göra, till förmån för institutioner af omlvistadt ursprung: man gör omöjligt — oursäktligt-— det anfall, som någon öfvermodig ännu skulle kunna vilja försöka. Men då j åt hvar väljande lemnen andel i den suveränitet, som af alla blifvit er öfverlåten, läggen j uti hvar medborgares hand rättigheten och pligten att försvara republiken, med detsamma han försvarar sig sjelf; och j anförtron honom derjemte befogenheten att näpsa anfallen, om de någonsin vidare skulle komma att kränka lagstiftningens helgedom (bifall från flera håll)... Jag vet att vådor finnas vid begge valsätten; men om det också låter tänka sig att folkskarorna kunna missledas och hänföras, så gifves det älven stora förhoppningar, i ett land, som under sextioårig kamp blifvit ivöfvadt för friheten. Det är dessa förhoppningar man måste afse, och säga med de gamle: Tärningen är kastad! — Mean måste hemställa någonting åt Försynen, hvars blick når längre än vår. Vi sjelfva gå kanske under, vid vårt sträfvande ... (Nej! Nej!). .. jag yttrar ej detta som ett hot åt mig och mina vänner, utan som en förtjenst; men jag hoppas att Försynen skall åt oss förvara en framtid, värdig vårt storsinnade folk; jag boppas det med visshet. Men om det ändå skulle hända, att detta folk belrager sig, förvillar sig: — om det vill