Aftonbladet – 26 oktober 1848, sida 2

sud åtskiljas, icke utan sin högtidlighet. Detär)! en tidpunkt då fosterlandsvännen måste kännaj hjertat värmas af tillfredsställelse och tacksam: het för de män, som med åsidosättande afli sina enskilda göromål offrat en längre tid i det allmännas värf, och då de följas till sina hemvist af en saknande hågkomst eller emotlagas med varma och tillgifna välkomsthelsningar. Mången af den nu förflutna 1848 års riksdagsmedlemmar har utan tvifvel enskildt förvärfvat sig rätt till ett aktadt minne af dess verksamhet. Men vid tankan på riksdagen i det hela, eller Rikets Ständer kollektift såsom en persona moralis, frukta vi att icke nigra ljufvare känslor af deltagande eller bifall väckas i afskedets stund; tvertom har man sett köld och liknöjdhet, att ej säga något ännu mindre smickrande, råda öfverallt, och publikens känslor i detta hänseende hafva motsvarat misstämningen inom representationens eget sköte och delats af riksdagsmännen sjelfve. Uti en sak kan man likväl säga, att riksdagens slut icke lemnat något öfrigt att önska, nemligen i fullständigheten af de grannlåter, ceremonier och artiga ord som dervid vankats. Pukor och trumpeter; rikshärolden i sin röda, och kanslihärolderne i sina blå kåpor med guldkronor på; uniformer, kommendörsband och galadrägter; öfverstekammarherrar och dito kammarjunkare, samt hvad bofvets etikett i öfrigt har att bjuda på, har framträdt i oförminskad glans och kastat ett litet sken af bögtidlighet öfver riksdagens i öfrigt temligen skumma afton. Det enda som saknades var den gamla stånddrabantmusikens harmoni, som fordom hörde till ståten, och på sitt sätt ut: gjorde måhända den trognaste afbilden af den bistoriska ståndsrepresentationen. Detta ersättes likväl till en del genom de många helsningstalen, hvilka nu såsom förr, och kanske i vissa delar mer än förr, erbjuda ett förråd af retoriska blomsterbuketter, ymnigare än de som plöga regna öfver Jenny Lind vid hennes representationer, och rikare än de expositioner som trädgårdsföreningen baft att erbjuda. Det bör visserligen anses för en lycka att vi ännu kunne roa oss med allt detta dockspel från en förfluten tid, under det nationerna på kontinenten blöda i striden för sin frihet; men det oaktadt kan man icke helt och hållet afhålla sig från sorgliga känslor vid tanken på den tomhet, som hela denna s åt icke förmår dölja. Hvad de serskilda talen angår, så äro de alltför många för att med en granskande uppmärksamhet söka uppleta allt som deruti möjligen kan anses hafva någon betydelse. Det torde dock vara en skyldighet, att yttra några ord om konungens tal, hvilket egentligen kan sägas innehålla blott en passande afskedshelsning. Måhända var detta äfven det bästa under de förhållanden hvarmed riksdagen slutades. Det bär i öfrigt till tonen en prägel af konungens på en gång allvarliga och vänliga sinnesart. Man har här blifvit van att icke sätta dessa tal i paritet med throntal i andra Jänder, utan anse dem blott såsom personliga uttryck af konuvgens känslor. Ait begära ett närmare ingående ulti eller yttrande öfver de serskilda hufvudfrågorna, som förevarit vid riksdagen, skulle då vara brist på grannlegenhet. Hvad vi likväl deri tyckte oss sakna, och som mången hade önskat finna, hade varit något yttrande derhän, att konungen ville ofördröjligen åter sammankalla ständerna till urtima riksdag för alt få ett snart beslut öfver det hvilande representationsförslaget. Hvad toan än må tärka om detta förslag, så måste det numera vara en allmän önskan, att få frågan ju förr dess hellre bragt till ett slut. Förr blir det icke någon riktig trefnad, och ju längre afgörandet uppskjutes, desto större blifver otåligheten, desto spänstigare den nedifrån påtryckande kraften. i armen nit TA FI WT AA