Aftonbladet – 24 oktober 1848, sida 3

KÄMNERSRÄTTENS UNDERSÖKNING OM UPPTRADENA DEN 48 OCH 49 MARS. (Forts. fr. gårdagsbl.) Mot tobaksarbetaren Kihlgren frsmställde aktoi angifvelse att hafva måndagsaftonen fört oljud i Storkyrkobrinken samt dervid varit öfverlastad. Kihlgren förnekade helt och hållet att han vari öfverlastad eller fört oljud. Han hade icke, såsom polisprotokollet anvgifver, blifvit arresterad i Storkyrkobrinken, utan på Myntgatan midt emot apotheket Kronan, och uten ripgaste anledning. Klockan hade då varit !V, 9 på aftonen. Härefter hördes följande vittpven, hvilka berättade: Målaregesällen Lindström berättade hufvudsakligen detsamma, som makarna Larsson. Vittnet, som på aftonen omkring kl. 6 gjort besök derstädes, hade af oro och förskräckelse, samt af fruktan att blottställa sig under hemvägen, qvardröjt hos Larssons till påföljande morgon. Vittnet hade sig angående oroligheterna ingenting bekant. Löjtnanten Peyron, hvilken var till vittne åberopad rörande det mot trupperne i brinken lördagsa:!tonen föröfvade våld, samt bankobokhållaren Almgrens förbållande vid samma tillfälle, berättade, att då vittnet lördagsaftonen kl. 8—!, 9 blifvit med ett kompani af Svea garde kommenderad under kapten S:jernstedt att marchera i flankmarsch neråt brinken från slottet, bade folkhopen i öfre brinken utan motstånd eller något väld gätt undan för truppen och vid ankomsten till nedre brinken vikit åt sidorna, samt åter tillslutit sig bakom plutonerne; men under vägen ifrån Stadssmedjegatan hade en mängd stenar blifvit så våldsamt kastade på: sidorne och i ryggen af t:uppen, att flera af soldaterna, som alla vid anfallen kastat sig framåt för att undvika att träffas af stenirna, dervid förlorat sina påbafde tschakåer. Hverifrån stenarne kommit, eller hvilka som kastat dem, hade vittnet icke jakttagit; men flera af manskapet hade yttrat, att stenar blifvit nedkastade från hotell Brössel, hvarest kapten Bruncronvas kompani förut var posteradt. Truppen, som fattat posto derstädes, hade fått ordres, att folket fritt skulle få passera fram och åter, bvilket äfven skett utan några våldsamheter mot soldaterna. Vittnet hade flere serskilda gånger, och sista gången bestämdt före kl. 142 på natten och efter det H. M. Konungen varit nere i brinken, förmärkt en för vittnet okänd person, klädd i tulubb med ljus schubbskinnskrage, gå fram och åter genom lederna, åtföljd af flera bland folket. En gång hade denne person, då någon ur folkhopen yttrat: Vi få ej gå igenomp, svarat: Jo bevars, det ska jag visa er, följ med mig bara, hvarpå samme person, sedan soldaterna för honom öppnat lederna, passerat igenom åtföljd af en större folkhop och gått vidare fram neråt brinken, Vittnet kunde icke nu bestämma, om denne person vari. Almgren, och icke heller igenkänna någon af de tilltalade; helst flere bland folkhopen varit målade i ansigtet, och det dessutom varit möjkt. Aktor framställde nu till vittnet följande frågor: 1) Om vittnet icke hört någon annan vid tillfället igenkänna den person som begagnat tulubb? hvarpå vitllnet svarade, att någon sednare på natten yttrat, att det varit bankobokhållaren Almgren; 2) Hade samme persons yttranden och beteenden varit trotsande, eller gått ut på att lugna folket? Wittnet kände ej afsigten med personens y:tranden eller beteenden vid tillfället, men intetdera hade på Dågot vig varit trotsande. Almgren bestred, att han mer än en gäng, kl. 3,, till 49, gått fram gencm vakten; och hade Almgren då kommit ifrån Stortorget och funnit en hop folk föra oljud, i det de trängt sig mellan soldater