Aftonbladet – 21 oktober 1848, sida 2

TEATER. Det är ett sorgespel af Oehlenschläger, vi hafva att omtala. Det är ett drama, som längesedan iatsgit sitt rum bland skaldens yppersta arbeten. Kritiken skall akta sig att röra vid hans lager; der den icke kan Lögljudt beundra, må den tiga. Detta är ock ett sätt att tuillkännagifva bifall. Kongl. teaterns repertoar prydes för närvarande af namnet Hakon Jarl; der är tillfälle att göra Oehlenscblägers bekantskap för den som icke förut känner honom, nordens nulef: vande störste skald, han som gifvit Tegnår ideen till Frithiofs saga, han som så rörande skildrat kärleken emellan Axel och Walborg, det osälla såta par i nordenn, han, ändtligen, som tecknat Hakon Jarl, lifslefvande, sann och förfärlig. Hakon Jarl är den sista gnistan af gammalnordisk kraft och hjeltelifv; denna gnista i hedendomens natt slocknar då kristendomens morgonrodnad kastar sitt skimmer öfver Norges fjellar. Odens bildstod faller i grus och korsets heliga bandr planteras på den norska jorden. Hakon Jarl var på sin tid Norges mäktigaste man, i många år hade han varit landets beherrskare; blott konunga-titeln fattades hohom. Han ansåg denna titel värd att eftersträfva och bländades af kronans glans. Meno innan hans krona blef färdig, uppträdde en annan man med avspråk derpå. Det var den kristne Olof Tryggvason, en afkomling af Norges fordna konungar. Han kom blott för att återse den kära fädernejorden; men när jarlens utskickade, för att utforska Olof, framställde Hakon som en tyrann och landets tillstånd som olyckligt, eggades den ädle kovungasonens håg att befria landet från dess förtryckare och i och med detsamma, till kristendomens förherrligande, göra sina arfsanspråk på Norges krona gällande. Under det Hakon kände allvarsamma bekymmer öfver Olof Tryggvasons vistelse i Norge och uppgjorde planer till hans förderf, hade han ändå tid till lättsinnig kärlekshandel; i den vägen var han en förskräckelse för hvar och en som bade en hustru, dotter, syster, svärmor eller mor... Detta bidrog också till hans ofärd. Ty smeden Berg thor, throndernas lagmav, var for åt ett par vackra döttrar, af hvilka jarlen hade begär till den ena; Bergthor skyndade att gifta bort sin dotter, och det skulle sedan blifva manneos sak att taga vara på sin hustru bäst han kunde; men midtunder bröllopsmåltiden kommo jarlens träler med helsningar som det var skam att höra och ville föra bruden i jarlens armar. Bönderna, ursinniga öfver jarlens fräckhet, rustade sig till uppror, och sålunda blef det sanning hvad jarlens vänner för Olof Tryggvason falskeligen föregifvit om missnöjet i landet. Jarlen anropar alla sina gudar, men finner ingen bättre hjelpare än en lönnmördare, som lof