Aftonbladet – 16 oktober 1848, sida 2

OM DET TYSKDANSKA KRIGET OCH VAPENSTILLESTANDET. (Norska Morgenbladet.) Freden synes nu, åtminstone för det första, återställd i Norden. Stilleståndet bar blifvit erkändt af frankfurtarne, fångarne utvexlas, fariygen figifvas, trupperna dragas tillbaka och det diplomatiska pennkriget begynnes på allvar. Det europeiska kriget, som stormakterna frukta mera än koleran, icke för krigets egen skuld, men emedan de veta att hvad än dess följder blifva, så blifva de under alla omständigheter förderfliga för potentaterna — dess utbrott är uppskjutet och de hålla sig fast, dock näppeligen med glimmande förhoppningar, vid den korta galgfristen. Våra egna soldater hafva kommit bhelskinnade tillbaka; vårt så kallade deltagande i kriget är förbi; och de olägenheter man deraf befarade eller till och med trodde sig röna äro således upphörde. Tiden torde alltså vara inne, då man med mera lugn kan afbandla serskilda, denna sak rörande spörsmål, hvilka hittills, under det sinnena ännu voro allt för mycket upphettade af denna och andra partistrider, voro sådana stridsfrågor, hvarom man icke kunde blifva ense. Med afseende på frågan huruvida vi borde komma Danmark till hjelp eller icke funnos på begge sidor, såväl bland dem hvilka menade ja, som dem hvilka menade nej, både ifrare och lugnare politici. Under det ifrare af japartiet yrkade, att Danmark skulle understödjas endast för det att det var Danmark eller hörde till Norden, utan andra hänseenden än sentimentalt-skandinaviska, förklarade ifrarne för nejpartiet sig emot allt understöd, likaledes för det alt det var Danmark, som detta understöd skulle skänkas: Danmark, hvars uppförande mot Norge under den långa unionstiden icke kan förlåtas. Japartiets politici menade deremot, att huru litet än Danmark för dess egen skulle förtjente bjelp, så fordrade dock den fara, som botade hela Norden från tyska sidan, alt alla nordiska makter förenade sig om att tilbakavisa tyskarna inom deras iätta gränser. Den andra sidans politici ansågo dels icke faren så stor, dels menade de, att det skulle öfverstiga nordens krafter att göra Tyskland motstånd, samt att hvarje försök dertill endast skulle blifva förderfligt för oss sjelfva, Till dem, som förklarade sig mot allt deltagande i kriget slutade sig naturligtvis äfven, dels de som obetingadt gålvo tyskarne rätt i deras fordringar, dels de, hvilka blott betraktade frågan från den mer;antila sidan, och, såsom det nu för tiden är så allmänt, ansågo det vara i sin ordning att alla högre interessen, ja till och med allt afseende på framtiden, måste vika för den ögonblickliga, materiella välfärden. Under sådana omständigheter, måste stridsfrågorna blifva många och olikartade och enigheten svår, om ej omöjlig, att uppnå. Sanningen ligger der, såsom vanligtvis, midtemellan, och dess erkännande erfordrar medgifvanden från begge sidor. Om hufvudfrågan, nemligen Slelvigs danskbet eller tyskhet, bar så mycket varit skrifvet, och i synnerhet i sista tiden till och med från tysk sida blifvit erkändt så mycket, att man icke längre kan tvifla om den förberrskande danska nationaliteten hos den större delen af Slesvigs innebyggare ; så alt således, om nationaliteten skall lemna ett rättesnöre, en delning af landet så vidt möjligt efter nationaliteterna skulle vara det, önskvärdaste. Emedlertid kan man äfven vara för nogräknande med nationalitetep. På gränsen emellan två nationer äger alltid en gradvis öfvergång rum, till och med der nationaliteterna äro vida mer olika än den RT ENSE TAR AE ANN EEE Ne