Aftonbladet – 30 september 1848, sida 3

chefernas egen närvaro lika fritt och ogeneradt, Isom på Chätean-rouge; och :der konungens skål Iproponerades, dracks den . ej. . En elektrisk Ignista genomflög och antände hvarje för folIkets väl och Frankrikes förbättring lågande sympati. Hela landets appell fann: genklang i de lifliga parisarries bjertan.: Enighet och broderskap: blefvo folkets lösen. När i slutet af December ksmrarne öppnades, var spänningen redan allmän, sinnesstämningen mot ministrarne, isynnerhet Guizot, ytterst retlig till följe af franska regerivgens förbållande i Schweizer-frågan, och allt kändes förIberedt till ett utbrott. Den gnista, som slutligen tände elden till en allmän konflagration, var den reformbankett, Paris sjelf ville hålla i J42:e arrondissementet. Detta ansåg sig regelriogen icke böra tillåta. Än tänkte den med öppen makt förhindra banketten, än på indiIrekt sätt afböja den. Saken ventilerades i medlet af Februari d.å. Sjelfva reformbankettens egna tillställare vacklade och beslöto omsider inställa den, för att ej genom för mycket motstånd Imot regeringen gifva anledning till en katastref. Denna inträffade icke desto mindre; och kanske till en stor del just derföre, att Odilon Barrot och flertalet af oppositionens dåvarande chefer afstodo från föresatsen, hvarigenom den lägre massan af befolkningen, som ansåg sig öfvergifven, tog saken sjelf om händer. Aftonen före den 22 Februari var högst betydelsefull. Skildringen häraf innefattar en af bokens bästa skizzer. Nu inträda de egentliga revolutionsdagarne, den 22, 23 och 24 Februari. Scener, skildringar och anekdoter från dessa minnesvärda dygn upptaga det hufvudsakligaste i arbetet, och eger ensamt deruti nära 400 sidor. Tredje afdelningen målar — efter ett hastigt utkast eller s. k. silhouetter af provisoriska regeringen — Paris om morgonen :den 23, och öfvergår sedan till de märkvärdigaste detaljer, som af de närmast efter revolutionen timade händelserna förtjena tagas i betraktande, såsom Neuillys brand, Ludvig Filips flykt, republikens proklamerande, Lamartines manifest till Europa, o. 8. v., ända till och med nationalförsamlingens öppnande. Boken slutar med följande reflexioner, hvilka vi tillåta oss anföra för att tillika lemna ett litet prof på, förf:s stil: Frankrike har ännu en gång krossat thronen, förbrändt spillrorna och låtit askan bortblåsa för vinden: I stället har en ny byggnad blifvit uppförd på en starkare och säkrare grund än mången torde ana, ty den hvilar på folkets kraft och ett helt lands. vilja. — En ny dag har uppgått för Frankrike. Dess morgon har utmärkt sig med oräkneliga sköna drag af bjeltemod, redbarhet och ordning. Historien skall uppteckna och efterverlden skall läsa dem med glädje och beundran. Olyckligtvis finnas äfven har ligor och partier, som näras af egennyttan, äregirigheten och andra låga passioner. De önska ingenting högre än den nya republikens fall. De hafva lärt allt och ingenting glömt då det gäller att sprida olyckor och förderf öfver det nydanade samtället. Med tillhjelp af den falska liberalismens fanatism äflas de att framkalla en skräckregering, för att få triumfera vid sorgespelets sista akt, då hon faller i sin egen yra. Men skall den ädla franska nationen, så ofta besviken, så grymt bedragen, äfven nu uppoffra sin dyrköpta seger för de lössläppta passionernas stormar? Eger icke Frarkrike inom sig kräft och mod, att möta och betvinga dem? Gömmer sig äfven nu i Europa en koalition, som vill, kan och vågar kasta en hel verldsdel in i krigets äfventyr?... Händelserna skola svara; svara kanske med våld, eld och blod. — Frankrikes inre oroligheter måste republiken nog veta att bekämpa. Väl höjdes för ett ögonblick den röda fanan, men på en vink af den ädlaste man bortkastades hon genast i utbyte mot den trefärgade, som grundlagt framska nationalitetens ära kring länder och baf, betraktas med stolthet och entbusiasm af hvarje rättsinnig fransman, med beundran af hvarje främling. Historien är Frankrikes bästa varning mot försäten. En blodig erfarephet är dess säkraste skydd mot alla dolska anslag att åstadkomma nya skräckvälden och på denna stråt gradvis återföra Frankrike till reaktionepvs brant. Der folket och militären gemensamt verka för frihet och fädernesland, måste det goda till sluts alltid segra öfver partiernas anhängare både inom och utom landets gränsor. Fribet, jemnlikhet och broderskap blifva då icke endast en devis, ett ljud, en fras, utan innefatta grunden och rättesnöret för hvarje god medborgares tänkeoch handlingssätt. Frankrike blöder kanske redan i det ögonblick då jag skrifver dessa rader, men skall förr förblöda, än det underkastar sig nya slafviska bojor, och just detta för friheten rinnande blod, som landets ädlaste söner aldrig dragit i betänkande att offra i farans stunder, är en helig, en fosterländsk underpant för den nya republikens : ärofulla bestånd och framtida sällhet. — tj Theoretisk-Praktisk Anvisning att anlägga och underhålla Trädgårdar, jemte en tabellarisk sammanställning af Parkoch fruktoo mR BH a