Aftonbladet – 14 september 1848, sida 3

lenne, samt tOrsta gangen erbjudit DcENnHAe CH aRtetlikation om hon ville säga all mannen gått wl i len tillkännagifna afsigten att deltaga i oroligheerna. — Den andra gängen hade han frågat om ;j mannen sagt, att hän om söndagseftermiddagen skulie gå ut och besöka en slägting, men. då fru Levin föraktligt afvisat hans erbjudande af gratifikationen, samt slutligen vägrat att se eller tala med honom, hade han icke vidare låtit höra afsig. Sedan aktor härefter förklarade, att ban icke rade någon anledning att misstänka, det hr kapteren Levin deltagit i våldsamheterna, fick enkefru Levin på begäran afträda, hvarefter förhöret fortsates med f. studeranden Gnospelius, emot hvilken iktor i följd af polisundersökningen angaf, att ban om lördagsafionen uppfört sig våldsamt, och sökt ränga igenom militärpusteringen vid Storkyrkorinken, äfvensom att han förut på eft. m. utanör källsren Äpplet å Ladugårdsiandet från väggen nedrifvit ett der uppsatt exemplar af öfverstärhål:arembetets utgifna kungörelse, hvarförutan han äfven skulle til! öfverståthållareembetet afgifvit en skrift, innefattande dels angifvel:e emot löjtnanten, fri rerre Vv. Vegesach, de:s andra uppgifter, utvisande ;n närmare kännedom om orsakerna till och föroppet af de förelupne tilldragelserna. Gnospelius uppgaf, rörande de angifne förhåljanderna, följande förklaring: Han hade om lörlagsaftonen bevistat spektaklet å kongl. teatern ända ill slut. Utkommen derifrån hade haa fått under ättelse om att oroligheter skulle hafva egt rum i Storkyrkobrinken, hvarföre han af nyfikinhet gått dit, der han likväl icke bemärkt andra ootdningar, in att nägra öfverlastade karlar fört oljud, samt iw en person, som vittnet likväl icke kunnat igenkänna, sypts springa ikring och uppegga dem at lermed vidare fortfara. — Å Gustaf Adolfs torg, lit Gnospelius efter en kort stund återvändt, hade an sinneriigen fästat sin uppmärksamhet vid en närheten af operakällaren sammanpackad folkhop, som, efter hvad han förnam, blifvit föranledd deraf itt någon höll tel till folket; och hade då Gnosvelius, som icke kunnat uppfatta något af talarens uttryck, frågat några af de närvarande kvem talaen vore, hvarpå han erbållit det svar, natt det vore öjtnant Vegesech, som var en bra karl, efter bvilcen folket herde rätta sign. — Sedan folkhopen någon stund derefter rusat emot operakällaren, hade 3nvospelius gått fram till Kastenhoffshuset, emot vilket en annen folkhop utöfvat väld, medelst stencestning. Derstädes -hade han bemärkt, att en person med musiascher, men hvars anletsdrag i ansende dertill att han haft kappkregen sorgfälligt oppdragen, Gnospelius icke kunnat urskilja, följt arm arm med 2:ne arbetsklädda karlar samt uppmanat olket till ytterligare ofog; och då Gnospel:us ytLerligare tillfrågat några närvarande, om de kände förstnämrda person; bade de svarat, att det skulle vara en löjtnant med namnet Vegesach; men huruvida det varit samma person, som nyss förut hållit talet utanför operabuset, kunde Gnospelius icke upplysa, emedan ban icke å någotdera stället kunnat skönja anletsdragen. Derefter hade Gnospelius gått hem, och hade kl. då varit emellan 41 och 42. Påföljande eftermiddag hade Gnospelius begifvit sig till studeranden Sjöberger och hos horom uppehållit sig till kl. 6—7, då de i sällskap med hver andra gått till källaren Äpplet. Der hade Grospelius varseblifvit 2:ne papper uppsatte å väggen, hvarföre och då Gnospelius förmodat att det efter vanligheten varit affischer, han på gyckel nedtagit desamma; men då Sjöberger jemväl velat tillegna sig dem, hade, under den skämtsamma strid som härunder uppstått, de förmodade affischerna, hvilka Gnospelius först derefter bemärkt vara öfverståthållareembetets kungörelser, blifvit sönderrifne. Kort derefter hade de lemnat källaren, hvarefter Gnospejus skiljt sig ifrån Sjöberger och gått framåt staden i ändamål att uppsöka en kommissionär Hagström. Ankommen till Carl XIII:s torg hade Gnospelius träffat friherre Schultzenheim, hvilken, då hen erfarit det Gnospelius ämnat sig åt staden, emnat honom ett s. k. säkerhetskort för att dermed unna passera de vakter, som, efter hvad Schultrenbeim omförmält, på flera ställen derstädes voro ippställde. Sedan Gnospelius imedlertid icke träfat den han sökte, och i ändamäl att gå hem peserat Westerlånggatan, hade han vid Storkyrkobrincen påträffat en militärpostering, som för honom pärrat vägen. Efter friherre Schultzenheims anvisning hade Gnospelius då framtagit sittsäkerhetstort, hvilket likväl genast blifvit af några närvarande personer, kom uppgifvit sig vara polisbetjener, honom frånryckt, såsom, efter deras förmenande, falskt, hvarefter och då Gnospelius, för att cke vid sådant förbållande blottställa friherre Schultzenheitm, vägrade att besvara deras frågor om sät.et hvarpå -han biifrvit innehafvare af.detsamma, Gnospelius blifvit bäktad samt afförd till högvakten, der ban, efter att likväl under vägen dit hafva blifvit misshandlad af nyssnämnda polisbetjenter med wugg och slag samt hårdragningar, blifvit till förhör inställd hos kapten Klerker, inför hvilken Gnospejus uppgifvit huru han blisvit innebafvare af kortet. Under det förhöret här pågått, hade löjtnanten grefve Björnstjerna ickomnit i högvakten och, så snart ham blifvit Gnosspelius varse, yttrat: Jeg känner den der; arrestera honomp; hvarefter Gposspelius blifvit uppförd i arresttummet, sedan han ifven här, dels af polisbetjeningen i trapporna fått sin hatt afslagen och köpp frånryckt samt tilldelats lera sieg och härdregningar, dels ock vid sjelfva arresidörren af vakthafvande korporslen erbållit 5:ne sleg i bufvudet, så att han deraf förlorat sansningen och sedermera ena siden af ansigtet svullnet. Efter någon stunds vistande i srresten, cch seden Gnosspelius derunder hemtat sig, hade han begärt att få tsla vid antingen öfvereller underståthållaren, och hade jemväl dåvarande underståthållaren Ungberg ankommit samt lofvat att han sku!le erhålla sin frihet, i händelse han ville lemna de upplysningar, rörande oroligheterna, som han hade sig bekant; och då Gnosspelius förklarade sig af pligtkänsla dertill uppmanad, hade han blifvit till annat rum förflyttad, der han skriftligen oppsatt en berättelse öfver hvad han sett och hört engående ce förelupna orolicheterna; och hede han sedermera biifvit utur häktst befriad samt, likväl utan käpp och hatt, fitt ätergå hem. Gesällen Hagelfelt, hvilken hördes rörande aktors emot honom frarsställde angifrelsa derom, att Hagelfelt om måndagseftermiddagen å Stortorget och i Storkyrkobricken bållit tel samt uppmanat folket till våldsamheter, och förmälte Hegelfelt, att han vore till berörde sngifrelse fullkomligt oskyldig, emedan han, som jemte skräddargesällen Obergsson måndagen kl. 1—2 på eftermiddagen besökt ett näringsställe, det han dröjt nåflot längre än Öbergsson, och sedermera af nägra bekanta, bvilka han träffat på gaten, fått böra ait Öbergsson skulle hafva blifvit utan anledning arresterad, för några andra bekenta, som han mött å Stortorget, Omtalat denna arresterieg, hviiken Hegelfelt, efter de upplysningar, som blifvit bonom meddelade om förloppet, ansett och benämnt oskyldigp; dock hade han under de häroni förefallna, fullkom