Aftonbladet – 11 september 1848, sida 3

RIESDACGCEN. Diskussionen hos Ridderskapet och Adeln om skatteförenklingen. Den vigtigaste punkten af Statsutskottets betänkande i denna fråga, nemligen den tredje, hvaruti öreslås: att de på skatuvläggning grundade ordinarie rentor inom alla delar af riket, utom Stora Kopparbergs län, måtte till ett för hvarje i jordeooken serskildt upptagen egendom sammanfördt belopp, bestämmas och utsättas i riksdaler silfver samt för framtiden beräknas och utgöras likmätigt myntbestämningslagen af den 4 Mars 418530p, har, fler två dagars diskussion, den 8 dennes blifvit slagen genom votering, som utföll med 80 Nej mot 39 Ja. Hr presidenten von Hartmansdorff var förbättrinsens hufvudsaklige motståndare, och hans första yttrande är en sammanfattning af nästan alla de ;käl, som anfördes af hans parti. Han fästade uppmärksamheten derå, att om förvandlingen sker, så blifva rentorna minskade, dels derigenom att myntet alltid faller i förhållande till varupriserna, dels genom den fara man löper för ett serskildt all i myntvärdet i vårt land, der man är nödsakad att mottaga bankens sedlar såsom mynt. Skulle dertill en statsbankrutt inträffa, så komme skatternas belopp ytterligare att nedsättas. Blefve de ordinarie rentorna förminskade, så försloge ej hvad kronan eger; utan regeringen måste af ständerna iska den allmänna bevillningens ökande och derigenom blifva beroende af deras välbehag. Obehaget drabbade; äfven löntagaren, enär ban finge sämre mynt; i samma mån blefve hans — och isynnerbet indelta armeens.— belägenhet försämrad. Skickliga personer skulle då söka andrautvägar till bergning; armeen förlorade sin duglighet och tjenstemannen sin sjelfständighet. I början skulle väl rentegifvaren vinna på skattebeloppets -minskning, men med :tiden:biefve åtkomsten af jord svårare, isynnerhet för bonden; hvars kapital mest ligger i hans arbetskraft. (Vid andra tillfällen bar br von Hartmansdortf deremot, rörande samma fråga, yttrat, att då skattenedsättningens verkan är att stegra jordens pris, så kan väl den närvarande innehafsaren, men icke den framtida förvärfvaren,. hafva nytta af en sådan skänk.) Han blefve osäkrare än förr om beloppet af den skatt, han kunde komma att betala, enär denna, under form af bevillning, beror dels på rikets ständer, dels på taxeringsmännen. Den ofvannämnda fördelen skulie likväl icke inträffa så snart, emedan kronan och löntagaren skulle så mycket som möjligt motarbeta myntförsämringen, som ej koms me att inträffa förr än vid krig eller annan olycka. Under tiden blefve rentegifvarne nödsakade att, för penningars erhållande, alla på samma tid sälja sib spannmål, torgen blefve öfverfyllda, stadsboerne skulle begagna sig deraf, och rentegifvaren nödgaå sälja 4!V, tunna för att erhålla samma belopp, som annars för 4. Fördelen häraf för stadsboen kunde ej länge vara, ty då kronan måste bafya ersättning för sin förlust i ordinarie rentor, och allmänna bevillningens ökande ogerna: medgifves, skulle tullarne anlitas. För att få inkomsterna deraf ökade, måste man släppa in frihandeln, och då ginge städerna under: en ny bekräftelse på satsen, att all orättvisa återfaller på upphofsmannen. Den före. slagna föryandlipgen vore ett premium på mynt: försämring. Enär den således, såsom hr von Hart mansdorff trodde sig hafva visat, försvagade ko. nupgamakten, undergräfde embetsmännens duglig het och sjelfständighet, samt gagnade hvarken ren. tegifvare eller rentetagare, så yrkade -han fslag derå. : Vidare anfördes mot förslaget, dels af sommåtaJare, dels af hr Printzensköld, frih. Cederström, hri von Hohenhauser, Carlheim Gyllenskjöld, Ceder: schjöld, m. fl., att det vore ctt ingrepp i eganderätten; att förändringen icke kunde ske utan rente. gifvarnes samtycke, hvilket borde sökas, enligt nå gras åsigt, af hvarje individ, enligt andras af soc kenstämmorna; alt 1789 års försäkran å allmogen frioch rättigheter utfäster everldeligt bestånd a de å hemmanen en gång gjorda skatVläggninga och tiondesättningar, samt att deruti aldrig någo! ändring eller rubbning skall. tillåtas; att inge brådska vo:e med hågon förändring: äfven om in gen sädan skedde nu; skulle nog solen komma at skina, landtmannen att så och skörda:bläck oc! pennor. funnes tillräckligt i Sverige, att. föra d mera invecklade räkenskaperna med.Ständern borde med förkastande af såväl detta förslåg, sor ett af frih. Palmstjerna väckt bemedlingsfört slag önskningsvis gå in till Kongl. Maj:t, ej med före skrift för, utan med begäran om ett nytt förslag hvaröfver rentegifvarne och andra vederbörard borde höras. EE mm om.