som tjufnadsbrottet i allmänhet och rättvisligen medförer. Dock synes Utskottet, som om den i Jagförslaget i denna del antagna gräns blifvit satt alltför hög. Till stöd för bestämmelsen härutinnan är visserligen åberopad den förändring penningevärdet undergått sedan 14734; men om än fem riksdaler riksgäldssedlar då hade lika värde med tolf riksdaler i närvarande tid, torde ej kunna lemnas utan uppmärksamhet, att förstnämnde belopp nu utgör grunden i omförmälte hänseende; att förändringen i penningevärd.t så småningom föregått; samt att lagen skrifves, icke för försvunna, utan närvarande och kommande generationer; och Utskottet befarar att svenska folket ej skulle gilla en åtgärd, som innefattade en lindring i straffet för ett brott, hvars öfverhandtagande varit den största anledningen till ropet på en förbättrad strafflag. I följd af dessa åsigter är det Utskottets öfvertygelse, att gränsen emellan snatteri och stöld snarare bör nedsättas än höjas. Den torde tilläfventyrs en gång alldeles försvinna, då rättsbegreppen hunnit klarna och folket lösgöra sig från de föreställningar, som i detta hänseende från fordna tider till det öfvergått. Ur Norges lagstiftning har denna skilnad redan försvunnit; och såsom ett steg dertill anser Utskottet en riksdaler i silfver, motsvarande fyra riksdaler, böra antagas såsom gräns uti ifrågaställde hänseende; hvaraf åter följer, att 4 och 2 SS8 måste i enlighet härmed förändras. Då 2 mom. i 4 blott bar afseende på tillgrepp föröfvade af tjenstebjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan sådan enskild tjenare, men ej å dylika brott af skeppare och formän, hyarom handJas i nästföljande 4 mom., har Utskottet, enär likväl alla dessa personer äro nämnde i 3 . till hvilken i förstnämnde mom. hänvisas, ansett denna hänvisning böra utbytas emat ett uttryckligt tillkännagifvande af hvilka personer, som i mom. afses. Som Konungen, i egenskap af enskild ägare, inför lag ej betraktas annorlunda än såsom annan privat person, synes lagen ej heller, i hänseende till brott emot denna enskilde äganderätt, böra göra det afseende, som i 8 mom. af 4 blifvit föTeslaget. Att vid gods, ehvar det befinnes, fästa en viss helgd är särdeles betänkligt. Det kan i tillämpningen leda till många svårigheter, och om rättvisan deraf torde mängen tvifla. Om t. ex. någon stjäl en Konungens tillhörighet vid Hans-i en aflägsen trakt a riket belägna enskilda egendom; så lärer man ej kunna påstå att brottet varit större, än om det tillgripna godset tillhört någon vid egendomen boende person; och att bevisa det Konungens äganderätt varit brottslingen veterlig skall alltid blifva svårt. Af denna anledning kan Utskottet ej tillstyrka anzagandet af ifrågavarande mom. oförändradt. Deremot anser Utskottet den omständighet att tillgrepp skett i Konungens slott böra såsom en försvårande omständighet betraktas. Sådant påkallas af ställets helgd, och står tillsammans med i öfrigt antagna lagstiftningszrunder. Den, som olofligen insmyger sig i bebodt hus och under nattens mörker föröfvar tillgrepp, uppenbarar dymedelst sådan uppsåtlig brottslighet, sådan åghet i karakteren och djerfhet i viljan, att brottet synes närmast hänförligt till den art af tillgrepp, hvarom handlas i 5 , och bör således, utan afseende å det tillgripnas värde, såsom stöld anses, hvadan Utskottet funnit att 9 mom. i 4 bör inflyttas i förenämnde ; hvaremot Utskottet ansett 6 mom. i 5 S rätteligen hafva sin plats i den 4:de. Detta mom. afser det fall att den, som föröfvar tillgrepp. genom ansigtets färgning eller betäckning eller genom förklädning sökt göra sig okännbar. Visserligen försvåras brottsligheten af detta försök, men deri ligger egentligen ingenting annat än ett bemödande att undvika upptäckt, att undgå straff, hvilket vanligen är fallet med förbrytare. Sådant sker äfven genom nekande till brott; men derföre må ingen straffas; och härmed förmodar Utskottet sig hafva aSgifvit skäl för sin åsigt att omförmälte försök ej kan anses annorlunda än såsom en försvårande omstäadighet. 23 (Siutet följer.)