Aftonbladet – 11 september 1848, sida 1

bod, 2 22 Svarlmangalan och Tyska Brunn; I E. E. ; i FORSSELS; J4 58 vid Drottninggatan; i BlöRLINGS i F. BASiIMANS uli buset J4 9 i hörnet af Hornsoch kl. 6 eftermidd. Vid utarbetandet af förevarande k-piiel har inom lagberedningen fråga uppstått, huruvida deri jemväl borde intagas ansvar till förekommands-af äfventyrligt spel och grym behandling af kreatur; och i sistnämnde hänseende har förslag äfven blifvit väckt hos höglofl, Ridderskapet och Adeln af herr Prytz, L. A., och hos vällof. Borga:eständet af herr Winge, P. E. Vid öfvervägande af denna fråga, har det icke kunnat undfalla Utskottet, harusom man med sedlighetsbrott vanligen försiår blott dem, som begås genom otukt och skörlefnad; men då sederna kränkas, förfö elser åstadkommas, förderf i vilja och böjelse grundlägges äfven genom andra laster, påkalla likaledes de lagstiftarens uppmärksamhet. Emot äfventyrliga spel har ock Sverges lagstiftare redan uppträdt, och om faran deraf för sedligheten lärer ej vara mer än en röst; men mot kreaturs misshandling saknas alla bestämmelser. Grymhet i behandling af kreatur vittnar dock om ett rått och omenskligt sinne, hvaraf, om det lemsas Otygladt, de vådhgaste uthrott äro att befara; den sårar den bättre hos menniskan ioneboende känslan, och är oförenlig med mildare seder. Också hafva de flesta nyare lagstiftningar bestraffat en sådan grymhet — detta hänande af mensklighe:skänslan; och i den strafflag, som i Norrige är 4842 blifvit antagen, förekommer detta brott. I följd bäraf och då, jemnlikt Utskottets åsigt, man i strafflagen bör upptaga alla we ge:ningar, som man, för upprätthållandet af hvad man förstår med al män se-iighet, aktar nödigt ati med straff belägga, har Utskottet ansett st:affvestämmelsen böra, uti nu ifrågavarande lag, för ovanberörde isedligheten kränkande handlingar, inflyts, äfvensom att deras lämpligaste plats är i detta kapitel, hvilket, af sådan anledning, måste tillökas med två SSFörde förslag Utskottet dertill uppgjort, torde vidare redogörelse ej erfordras, än att Utskotiet deri sökt utsätta mot gerningarne svarande bestraffningar. . 22 Kap. Om eldskada af uppsåt eller vållande; så ock om annan skadeyörelse å egendom. Försök till de brott, som i 8 och 9 SS omtalas, ådagalägga en särdeles brottslighet och kuona ej, utan våda, förbises. Detta är anledningen till den bänvisning till 3 kap., hvilket bestämmer grunderna för bestraffning af brottsliga försck, som Utskottet vid berörde SS tillagt. För uppsätlig förstörelse af grufva, eller uppfordringseller annat konstverk, som ör g ufvedrift inrättadt är, har i 47 straffet blifvit utsatt till fängelse på högst två är. Omförmälte brott synes imedlertid kunna vara, å ena sidan, af den svära beskaffenhet, att det förtjenar en allva:ligare påföljd än efter berörde stadgande kan ädomas, och å den andra, af den obetydlighet, att urbota ansvear derföre ej bör äga rum. Om t. ex. någon, för att hämnas eller i annan ondskefull afsigt; helt och hållet förstör ett konstverk, som för en grufvas drift är nödigt, och såmedelst sätter ägaren ur stånd att fortfara med sin näring, hvilket åter kan medföra arbetslöshet för en mangd fattiga, synes hans brott ej vara försonadt med förlusten af eu par års frihet. Visserligen höra brott af denna art lyckligtvis till sällsyntheterna; men lagens straffnot bör vara sådant, att det, om möjligt, kan qväfva ondskans utbrott och egennyttans berakningar. Ju större skada man i detta fall gör, desto större brottslighet i viljan är att förutsätta; men häraf följer ock, att en ringare och obetydligare skada mera är a:t ense som en följd af lättsinnigbet än af brottslig afsigt, och att den således måste mildare bedömas. För att utmärka denna skillnad, dessa olika modifikationer af brottet, har Utskottet fönnit ifrågavarande I böra delas i två mom. upptagande det första den större brottsigheten, och det sednare den mindre; och har Utskowuet, i enlighet med de äsigter Utskottet ofvan yttrat, ansett straffet i förra fallet böra sättas till straffarbete från två till och med fyra år, och i detsistnämnda, till böter eller fängelse. 23 Kap. Om stöld och snatteri. Innan Utskottet ingår i redogörelse för motiverna till de förändringar, som Utskottet anser böra äga rum i detta kapitel, hviket afser det slag af brott, som oftest förekommer, är nödigt anmärka: att, ehuru den i lagstiftningen antagna skilnad emellan stöld och snatteri blifvit bibehållen, den afvikelse likväl härutionan skett, att då, enligt gällande lag, olöfligt tillgrepp betraktas såsom stöld, när wärdet al det tilgiipna stiger öfver tre riksdaler sexton skillipogar banko, förslaget stadgar, att ansvar för stöld ej må ådömas förr än tilldreppet går öfver tre riksdaler i silfver, motsvarande tolf riksdaler riksgäldssedlar; — att, då straffet för stöld efter 1734 års lag alltid bestämdt uträknas efter det tillgripnas värde, förslaget endast bjuder, att vid straffets mätande afseende skall göras å det tillgripnas större eller mindre värde; — att förslaget, som lika med gällande lag förklarar att vissa tillgrepp, af hvad värde de vara mä, skola såscm stöld ovillkorligen anses, och straffas strängare än annan tjufnad, deremot icke upptager olofliga tillgrepp från barn, från husbonde, från badande, simmande, sjuk eller sofvande å marken, m. m., säsom särskilda arter af tjufnad, på sätt skett i 4734 ärs lag, utan föreskrifver, att vid straffets mätande för olofligt tillgrepp inom derföre satta gränser, skola såsom försvårande omständigheter anses, om tillgreppet skett från husbonde, från badande etc.; att i förslaget icke blifvit stadgadt förhöjdt ansvar för andra resan olofligt tillgrepp, utan endast förklaradt att äterfallet skall såsem en försvårande omständighet betraktas, bvaremot förhöjning i ansvaret för ytterligara återfall är vordet utsatt; samt slutligen, att då ansvaret för snatteri samt första och andra resan stöld, utom i några få fall, i 1734 års lag är bestämdt till böter, lagförslaget för all stöld utsätter urbota straff, samt för snatteri både fängelse och böter. — Häraf visar sig således först och främst att, då den objektiva brottsligheten eller förorsakade skadan, af 17534 års lagstiftare antagits såsom en allmän måttstock vid bestämmandet -af straff för olofligt tillgrepp, den subjektiva hrottsligheten, efter förslaget, jemväl dervid skall afses. Utom skilnaden i värde, gifvas ock mångfaldiga omständigheter, som kunna inverka på straffbarheten; och det torde ej kunna förnekas, det ju icke stöld är et bland de brott, i hvilka den subjektiva brottsligheten isynnerbet synes böra komma i betraktande vid straffets amätande.; Men häremot strider dock dan sinrda ckilnaden emellan sföld och enalftori