Aftonbladet – 8 september 1848, sida 2

Utom de utmärkta egenskaper, som vi vid tillfälle förut hafva ompämnt, ägde Dolores en viss harmoni i sitt väsen, sådan som få män ega, och hvilken bringar handling och lefnadssätt till motsvarighet med öfvertygelse och Insigt. Hon ansågs af Thomsons — bror och syster — som ett fruntimmer med spleen, hvilken äkomma miss Susanna på allt möjligt sätt sökte fördrifva. Men ack! miss Susanna märkte snart, att alla hennes bemödanden voro förlorade på miss Isabella, och att hon var den mest extravaganta blåstrumpa, som någonsin tog en verldslig bok eller penna i sin hand. En sådan olycka i miss Susannas familj förekom henne större med hvarje deg, synnerligast som blåstrumpan skulle gifta siz med hennes systerson. Hon märkte till och med, när hon alldeles afsigtslöst kom i miss Isabellas rum, att hon stundom skref vers, utan att hafva Byrons Childe Harold. framför s!g, och att hon följaktligen måste våra sjelf en skaldinna. Det var nästan otroligt, men ack! det var sannt: miss Susanna hade sett det med sina egna ljusgrå ögon. Sennora Isabella hade sålunda blifvit en styggelse för baron von Spandaus älskarinna: hon önskade -henne kort och godt ur huset. Om denna besynnarliga person skulle gifta sig med hennes sTsterson, så skulle det endast få ske med det Vilkoret, att baronen skulle gifta sig med Susanna. Detta var hennes beslut; detta var regeln för allt hernet förhållande mot dem besynnerlige personen, väl som mot den älskvärda baronen, och hon hoppades, efter klokt och moget öfvervägande, att Pena sig väg för sitt eget giftermål, dezigenom att hon befordra lea DE KAPITLET. FÖRKLARINGEN. a di ökte beronen vår miss Susanna. Hon satt I sin myrtonsal på trädgårdstertassen, och gick, som vanligt, till mötes föremålet för sin längtan, så fort och gladt som brukets lagar tillåto. Det var mot aftonen, och i sjelfva verket icke så qväfvande hett, som det hade verit några timmar förut samma dag. Men baronen fann det mycket varat ji trädgårdev, och föreslog att följa ledyn in i huset. Han tycktes hafva nögot på sivt sinne, som ham heldre ville ostördt aflasta mellan fyra väggar, än ! en genomsiinlig myrtiensal. Baronen vår en man med känsla — med själ; och konferenser finzas, som väcka känslorna, skaka själen, och kunna bringa tårar i en mans ögon, som den svarte trädgårdsmistaren och andra negrer icke behöfva se. Baronen yttrade blott föga, förrän de inkommo i gröna för