Aftonbladet – 5 september 1848, sida 3

timmer, i rik drägt, msn uten prydnader. En Minas kestorhatt betäckte hennes hufvud, hvars väl ordnade hår fladdrade för aftonvinden. Hon bar med sin högra hand den tunga kedja, som gick från hennes mans venstra am till ringen på hans iot, för att lätta hans bojor. Hennes ansigte, förr a! brasiliansk hvithet, hade under vind och storm i månader förlorat sin blomstrande by, cch läsliga org af lidande och förtviflan voro utbredda derver. Allas ögon dröjde, likasom fastlåsta, vid detta par, och här och der, på en hög balkonz, tryckte ett känslofullt brasilianskt fruntimmer sin näsduk till sina läppar, betagea af ett smärtande deltagande, och vände s!g bort ifrån denna tefla af helig kärlek och ståndaktighet. Knappt hade Alvarez riktat sin blick på detta fruntimmer, förrän en stråle genomträngde honom, likt blixten när den tänder ett palmträd. Hansansigte blef dödsblekt, han lutade sig mot Hinangos arm, han dignade nästan mot marken, och sedan, alldeles utom sig, ropade han; Det är hon! och sprang fram mot midten af gatan, långsåt hvilken tåget framgick. Hans syster, Sorafinis hustru, hade hitintills, gång efter annar, sett på sin man, hvars blick mötte hennes. Allt som omgaf herne, förblef främmande för henre, och tycktes henne likgiltigt; hon såg icke omkring sig. Hastigt stannade en ung man midt framför henne, och med detsamma gingo äfven några gensdarmer från eftertruppen fram till dem. Angelika! ropade Alvarez, i en ton, som hon en gång hade hört som en röst från hemmet. Fruntimret såg på främlingen; hennes anletsdrag skälfde och hon begynte igenkänna sin broder. Alvarez! är det du? Min Gui! Ailvarez! hon, och sjönk afdånad i hans armor. rezl ropade Framåt! kommenderade en korpral, vidrörande med sitt svärd Sersfinis sxel, hvilken förblef stående vid sin hustru och icke åtlydde befallningen. Den befälhafvande officern för avanttruppen hade pkt det så kallade tumultet, och galopperat tillaka. Hyem är ni? frågade han flyktingen från La Plata med en rå uppsyn och sträf röst.