Aftonbladet – 5 september 1848, sida 3

giens styrelse icke anfört något slags klagomål hos Fravkrikes. Hvad jag nu upplyst, mina herrar, skulle jag kunnat lemna oupplyst. Men jag har upplyst det för att stå ren inför mitt eget medvetande, i min egenskap af den provisoriska styrelsens ledamot, och såsom sädan representerande hvad Nationalförsamlingens majoritet — hela National:örsämlingen ville jag säga — representerar nu. Jag skulle kunna underlåtit det blott derföre, att herrar ransakare — jag nödgas än en gång återupprepa det — endast genom öfverskridande af sin befogenhet kunnat efterspana klagopunkter emot mig i tiden före den 45 Mej. Häfderna komma i sinom tid att utreda huruvida detta ej skett ar hat emot den unga republiken, hvilken vi grundlagt. (Förnekande uttryck ifrån venstra sidan.) Jag har sagt att jag skulle iakttaga återhåll; jag vill det; men mitt samvete fordrar ock, att jag säger sanningen. Denna nya republik har ännu fiender, och likväl är det ni, som framkallat dem, mer än vi; ja, det är mera ni. än vi, som gjort Februarirevolutionen (oro). Ja, det är nödvändigt, att den del af allmänheten, som hittills låtit hela ansvarigheten drabba oss, hädanefter låter er dela den. Och tro ni kanske, verligen, att några få menniskor skulle kunnat revolutionera Frankrike? Tro ni, att Februarirevolutionen skulle kunnat utföras, ifall de män, som i 48 föregående år voro i besittning af väldet, icke hade utom sin krets oupphörligt förtryckt nationalkänslan och inom den öfverantvardat landets öden åt penningfolket och egennyttan ? Ni, som förkunna oss, att denna Februarirevolution behagar er, och som jag vill tro, — det är ni. som kraftfullast bidragit dertill; ni, som dertill upphetsat och hänfört folket. Och när ni pu mer eller mindre hindra styrelsens värf, när ni oupphörligt retas och gräla med den; när ni hålla segervagnen tillbaka, i stället att låta den framgå på sin aktning bjudande färd, då göra ni alldeles detsamma som ni gjort i aderton år; ingenting annat! (Or0.) Ja, ni göra här hvad pi gjort i aderton år. Ni, som tyckte om makten då och vill: konservera den; ni stridde oupphörligt emot den i aderton år och ägde ingenting att sälta i dess ställe. I aderton år voro ni vanmäktiga i ert motstånd, derföre, stt ni skulle blifvit vanmäktiga om ni kommit till väldet; och hvad ni varit för Julirevolutionen : för den revolution, som ni tillställt, den revolution, som ni älskat så mycket, — detsamma, fruktar jag, skulle ni blifva för Februarirevolutionen, hvilken ni icke grundlagt. Jag anser er uppriktigt tiligifoa ertland; jag bestrider ej er kärlek för landet, lika litet som för den fallna styrelsen; men det förefaller mig, som ni aldrig varit annat än olyckliga i er kärlek. När ni framkailade reformrörelsen någon tid före den 22 Februsri: när ni en dag samlade 200,000 menniskor på gatorna och lät dem majestätiskt tåga upp på bulevarderna, då saknades ni sjelfva på den valplats der er heder bordt föreskrifva er att vara tillstädes (oro). Imedlertid är det nödvändigt, att nu befästa den repubbk, som ni indirekt framkallat, genom ert inflytande. Den måste befästas; men diskussionerna få icke blifva ofruktbara, såsom de varit urder de ader:on förflutna åren; man får icke, såsom ni alltid gjoit, skjuta fram frågor om personer, när frågan är om grundsatser. Ni äga icke flera grundsatser att framställa nu, än ni hade då. Om ni äro goda medborgare, sä är er roll gilven på förband: den att följa, men icke att anföra (förvirradt sorl). Här fordres äfven en stor uppriktighet. Landets finanser ligga för döden; men man må icke säga, att det är republikens fel; ty folket skulle då, förblandande det onda med den nya politiska ställningen, krossa denna republik, som d:t trodde vara orsaken till sina lidanden. Det måste tvärtom sägas: ställningen är en följd af vära fel; vi hafva förskingrat statens tillgångar: vi hafva förfarit på ett sådant sitt, att, när Februarirevolutionen inbröt, var handeln redan förstörd. Redan då dogo kapitalerna sig tillbaka; redan då gingo arbetareskaror sy:slolösa; redan dä störtade stora handelsfirmor. Det är detta, som bör sägas. Nåväl, jag har icke velat mer än -en sak: att vädja till folket, till borgerskapet: att låta dem riktigt förstå, huru landets olyckor icke kunna tillskrifvas republiken; och att, midt under den vådliga ställningen emellan faktionerna och reaktionen, det icke gifves mer än ett enda räddningsmedel: republiken. Republiken får icke förtalas; det är nödvändigt att hvar och en påskyndar våra ödens utveckling, för att kunna leda den. Jag bar ännu några ord att tillägga: Jag inser, i viss mån, edra betänkligheter. Ni tro er rädda landet ifrån hvad ni kallar den röda republiken, och att ni funnit räddningsmedlet i utvecklingensg stillestånd. För min del är jag öfvertygad att ni irrat er. Den röda republiken! Sättet att förskaffa den öfvervigt, det är just att icke eftergifva någonting åt de rättvisaste anspråk; det är att träda i spåren på den olycksaliga styrelse, som föll i Februari. Den röda republiken är en tom skuggbild. (Rörejse.) Jag säger, att den är cn tom skuggbild; och jag hoppas kunna bevisa det. På ena sidan står hvad ni kallar socialismen; den förskräcker mig på intet sätt. (Sorl.) Nej, jag bäfvar ej för den; och orsaken är, att den framställer ett sannt factum: ett verkligt sambällslidande, som påkallar grundlig undersökning. Låt vara att man för närvarande far vilse i frågan om botemedlet; men, för att inse denna villfarelse, måste man icke lemna lidandet derhän, utan lägga hand dervid, Det är icke någon Dy grundlag, som behöfs för detta ändamäl; grundlagar äga vi redan i våra urkunder, tillräckligt för hela verldens behof; men hvad som fo:dras äro vissa sociala institutioner, serskildt egnade åt detta ändamål. Den ofantligt öfvervägande majoriteten hos folket hyllar den sanna republiken, och alldeles icke socialismen. Men hvad förstås med uttrycket: den sanna republiken? Det är, svara ni, icke ensamt den allmänna valrättigheten; det är aktningen för familjförhällanden. Men tro ni då, att de sanna republikanerna förkasta familjörhällanden, att de icke äga sinne för buslighetens Jugna njutningar? ... Skillnaden är blott, att vi fordra denna husliga lycka, icke för några få utvalda, men för alla. Och svamAnR Ana TI: hackat fäörhkhållan da SAUL pb I