Aftonbladet – 5 september 1848, sida 3

srera truppon hos kommendenten och eskortera den till ett fängelse. De freiliga innebyggarne på Rios hufvudgator kommo till en del ut ur sina dörrar eller på sina balzonger, för att se ett tåg, som säkert var lika intressant som imponerand-. Sakta och gravitetiskt red en officer med en korporeal och tolf man i spetsen, kastande hotande blickar omkring sig, som om han ville söga: Sen, det som har öfvergått dessa herrar, kan hända eder äfven, om j icke ären ödmjuke! Officeren, så väl som hans folk, voro hvite. Det såg ut, som om de icke ville hedra någon mulatt e:ler neger med po lisbetjentuniformen, af fruktan att den kunde hölja ett fritt menniskohjerta och bringa staten i fara. Avantgardet åtföljdes a! fångarne, med tunga kedjor om deras händer, och fästade vid ena foten med en ring. Enligt graden af brottslighat gingo de främst, hvilkas anleten buro prägeln af de högre klasserna i den sociala verlden. De voro iklädda grofva kapotter, och till en del barfotade, till en del med tamancas, Några buro sina dyrbara ponchos. Bredbrämada Mineshatter af kastor eller halm betäckte deras hufvuden, hvilka de flesta af dem, i medrvetandet af sitt värde, höllo stoit upprätt, medan ardre, nedtryckta af bekymmer och oro, fällde sina blickar mot marken. Likasom på ironi var en halfnaken neger insatt i ledet bredvid sin förre herre, hvilken gick som en brottsling bredvid honom, derföre att han gifvit honom och hundrade andra slafvar friheten, för att grundlägga sitt fädsrneslands frihet. En stork trupp infanteri till häst slöt tåget, hvilket räknade några och sextio fångar, bland hvilka voro åtskilliga qvinhor och barn. Dödstystnad herrskade på hela gatan. Koabrioletter, vagnar och ryttare, som händslsevis kommo i grannskapet, hölle; fotgängare stadnade; alla betraktade eskorten; ingen enda sade ett ord. Mängden undvek att förråda genom sna blickar hvad den tänkte och kände. Bland de främsta fångasrne sågs en lång, välväxt, ung man, med ett blekt, värdigt ansigte, hvars uttryck ådagalade sedlig styrka och själslugn. Han bar en slafs kapott, utan poncho, men en vacker Minashatt. Näst honom gick ett ungt, fint frun