Aftonbladet – 2 september 1848, sida 2

KRANEN Aeneas Rn ——5Sr i ssi:-— —— — — AA mig, fördöma mig; men en! verld som; icke begriper migp, tillade: hon med ett uttryck af hög värdighet.Robert teg. Jag vet icke hvad som har händt mig, sadan ni kom i mitt granskap, medelst hvilket: inflytande ni har verkat på mig. ; Vill ni icke Jåta mig göra samma fråga ?p svarade yoglingen. . SNej! nej! Robert! det vill jag icke; ty ni skulle begå en orättvisa. O! jag vet väl, att jag har in: tet, som kunde väcka edra känslor. Om de blifvit väckta, så är det endast meälidande; men icke den känsla, som fäster mig vid er. Ack, att jag icke en gång får uttrycka, icke nämna henne; långt mindre nära hennes Hon: yttrade dessa ord med -en skakande ångest och vred förtvifladsina händer. MVid allt -hvad heligt år, gör mig ingen erätt-viåa!v utropade Robert, närmande sig henne. vHvilken misstrons djefvul har åter fått makt med er, att ni förtviflar, såsom ni en gång förtviflade för fen år sedan, att vara värdig en mans kärlek, som — som kunde vara värdig er, och gaf bort er utan kärlek, råed försakelse af kärleken? fortsatte han i en: ton, som gränsade till förebråelse, Hvad är den oförklarliga känsla som uttrycker sg hos er såsom förtylflan om kärlek? Om ni Icke tror på ert eget bjerta, om edra känstor icke säga er, attniär älskad, då älskar ni icke heller fjol. Bjortat känner att det är älskadt och fördrär ingen ed.n Så må Gud döma mig! återiog Gracia efter en paus, och sträckte siva sammanknäppta: händer mot bimrael:n; så må Gud döma mig, om. det icke är kärlek, som nu intager min själ Hon vacklade vid dessa ord; hön sträckte sin hand mot sin panns;. bennes blick sänkte sig; hennes kropp skälfde. ; ga ÅG fr Gracia! fopade ynglingen, och fattade henhe i sina ärmar, emedan kon uppenbarligen var nära att svimma... Hennes dvnmar nskade aln. tjonst; utan vilja och utan ,förelss sjönk hon imot, Roberts bröst; Konmnes armar hängde, som om de varit albrutna. Hennes. blick, strålande som förut, Böle sig mot hans ögon; hennes läppar, bleka som under dödens kyss, skällde och utandades ett alstannande lifs andeärågt mot ynglingens bröst, hvilken, bänförd al öfverväldigande känslor och knappt mäktig