Aftonbladet – 2 september 1848, sida 2

le embeten den dömde innehar jemte rättigheten Itt i allmänt värf vidare brukas; och mistning af ;mbete, förlust af ej allenast det embete, hvari den lömde sig förbrutit, utan ock annat dylikt embete, ym han sådant innehafyer; hvaremot den i 4 kap. 12 Rättegångsbalken af 4734 års lag upptagna väföljd, mistning af embete på viss tid, vanligen kallad suspension, blifvit ur förslaget utesluten. Man har nemligen befarat, att suspensionsstraffet 1redsätter embetsmannens anseende inom den krets ler han är satt att verka, samt att straffet, såsom örödmjukande, snarare måste nedtrycka än väcka någ och nit för embetsgöromålen; men häri finnes medlertid, efter Utskottets omdöme, icke tilifyllestsörande anledniog till uteslutande af omförmälde oåföljd. Att uppehålla embetsmannens anseende ir visserligen ett vigtigt mål för lagstiftaren: och Utskottet skulle således ej ett ögonblick tveka att örkasta suspensionsstraffet, derest Utskottet vore förvissadt, att dess användande, under alla förhålanden, undergräfde detta anseende; men likasom vid andra brott vanhedern bör blifva en följd af brottet och ej af straffet, torde man i detta fall ej böra alltför mycket fästa sig vid sjelfva straffet. Ofelbarhet är icke någon dödligs lott; detta känner hvarje rättänkande och således alla, inför hvilkas opinion embetsmannen bör söka bibehålla sitt anseende okränkt. Men dervid veta också desse att skilja emellan. det verkligt brottsliga och det endast felaktiga, emellan bandlingars olika bevekelsegrunder; och det lider intet tvifvel det ju icke de fortfarande skola skänka sin aktning åt den embetsman, om hvars rättrådighet, oegennytta och skicklighet de äro öfvertygade, äfven om han genom en försummelse eller oförsigtighet ådragit sig oftanämnde ansvar. Att bvarje ansvar, som embetsmannen sig ådrager, för den samvetsgranne, om sin heder och anseende ömtålige, städse skall blifva sårande ligger dock i sakens natur; men derifrån synes minskadt nit likväl ej vara att förmoda, än mindre att, såom Oovilkorligt, antaga, Erfarenheten bekräftar åtminstone icke detta. Ar ansvaret rättvist, är det en rättvis påföljd för försummad pligt; för en begången oförsigtighet skall det åter blifva en väckelse till pligtens noggrannare utöfvande och till större uppmärksamhet dervid; och härpå saknas ej heller exempel. Man har imedlertid uti ifrågavarande lagförslag sökt afbjelpa behofvet af suspensionsstraffet genom användandet af höga böter; men om än denna utväg i flera fall kan vara lämplig, bör man ej glömma att en mängd fattige embetsoch tjenstemän finnas, som ej skulle formå böta, samt att de följaktligen i stället blefve nödsakade, att med fängelse försona hvad de feat. Dermed spilldes dock i än högre grad deras anseende; deras framtid kunde i sjelfva verket derigenom anses förlorad; och derför att de voro fattige, finge de följaktligen vidkännas en strängare påföljd, än deras brott enligt lag förtjena. Utskottet medgifver väl, att. man har rätt att kräfva yttersta uppmärksamhet af statens tjenare och att med stränghet bedöma deras handlingar; men man mås:e äfven härvid förfara skonsamt, ty man: bör ej glömma de tunga och mödosamma pligter dem ofta äro ålagde. I känslan af pligt ligger imedlertid den enda och sanna driffjedren till dess uppfyllande; men derföre får dock ej lagens hot saknas. Detta hot bör likväl ej vara af den beskaffenhet att det verkar förlamande, hvilket lätteligen kunde blifva fallet, om det genom öfverdrifven stränghet tvingade embetsmannen att oaflåtligen söka undvika att derför blifva blottställd, ty såmedelst kunde han komma att mera se på handlingarnes yta, än på deras inre. Dessutom har Utskoltet ej kunnat förbise, att borttagandet af suspensionsstraffet tilläfventyrs kunde föranleda till en större mildhet i bedömandet af embetsmäns felaktiga handlingar, än tillbörligt vore. Då nemligen domaren, vid bestämmandet af ansvaret för embetsfel, blott har att välja emellan embetets förlust och böter, är sannolikt, att ban i allmänhet tillämpar sistnämnde ansvar, derest icke förbrytelsen af den svåra art, att han ej kan undgå att ådöma det förra, ty man kan ej föreställa sig att domaren är döf för bjertats röst och känslan af medlidande... Men om -han vet, att den felaktige är fattig, att-hans: fällande tillhöga böter skulle föra honom i fängelse och att hans undergång dermed äfven Vore gifven, manas han af samma motiv, att jemväl här rädda den under lagen hemfallne. Do-maren handlar här icke i strid emot lagen. Han söker blott att tillämpa den så, att den ej visar sig hård och omensklig. — Genom användandet a! suspensionsstraffet kan deremot allvar förenas med nödig skonsamhet; och det är på dessa grunder, som Utskottet tillstyrker bibehållandet af ifrågavarande straff, att tillämpas i de fall, då det kan anses billigt och rättvist;:såsom en följd hvaraf mistning af emhete skulle komma att ådömas för alltid eller på viss tid. Zaptons) —— 2