Aftonbladet – 1 september 1848, sida 2

förut kan beräknas, och det är ej heller möjligt att från den allmänna regeln göra alla de undantag, som kunna föranledas af förbrytarens ställning, sinnelag och andra i oändlighet skiftande förbållanden. Lagstiftningen skulle endas! derigenom fördjupa sig i en kasuistik, som ändå alltid blefve ofullkomlig. Det är derföre, som man i alla upplysta länders lagstiftningar åt domaren öfverlemnat att vid straffbestämmelsen göra afseende på dessa mångfaldiga omständigheter och förhållanden, som karakterisera brottsligheten. Denna grundsats har jemväl af Sveriges åldre legstiftare varit hyllad. Om man genomlåser 4734 års lag, finner man en pröfningsrätt i vissa fall öfverlemnad åt domaren, vida större, än den som nu är i fråga. Att bär uppt:ga alla de stadganden, som medgifva en sådan pröfningsrät!, är öfverflödigt; men såsom exempel må anföras: enligt 2 kap. 42 giftermål!sbalken, skall den, som viger till äktenskap, utan att vara prest, straffas med arbete å konungens slott eiler fäste i try eller flera år som brottet är till; enligt 4 kap. 4 Inissgerninssbalken, skall dev, som försummar upptäcka förrädisk stämpling, plikta efter som hans brott pröfvas vara, och den, som för sådan stämpling nämner viss man, utan att kunna honom öfvertyga, straffas som saken och omständigheterna äro; enligt 5 kap. samma balk. skall den, som utsprider lögner och falska rykten, de der röra rikets säkerhet, mista lifvet eller straffas med landsflykt, spö eller fängelse, eftersom brottet är till; och enligt 8 kap. 2 samma balk, skall den, som förfalskar rättens domböcker eller kronans räkenskaper, straffas med arbete å konungens slott eller fästning, på vissa år eller hela sin lifstid, som gerningen är tillv På flera andra stellen i missgerningsbalken finnas likartade stadganden; och att sednare tiders lagsiiftare godkänt grundsatsen, synes dels af kongl. förordningen angående negerhandel och delaktighet deri af den 7 Januari 1830, hvilken, för särskilda grader af delaktighet i namnöe bott, stadgar särskilda straff af fästningseller tukthusarbete, från fem till tjuguw. från två till ålla och från ell till fyra år, samt dels af hongl. förordningen den 30 Maj 14835, som utsätter ttraffet ä den, hvilken talar eller skrifver lasteliga om Konungen, Drottningen el!er Thronföoljaren, till lifvels förlust eler fängelse å fästning från två ill lio är, allt efter brottet och omständigheterna dervid. Den väsencWiga skilnaden emellan den nu gällande och den föreslagna lagstiftningen är imedlertid dels den, att då, enligt den förra, domaren endast vid en del förbrytelser äger pröfva brouslighetens art och derefter lämpa straffet, söker den sednare att låta honom i alla de fall, der om ständigheterna sådant bjuda, rätta påföljden efter förbrytelsen, samt gör sålunda en dylik pröfningsrätt till allmän regel, i stället för undantag, dels ock den, att då domaren, i nu gallande lag, ej här annat rättesnöre för sin pröfning, än det, som kan innefattas i. de msom begagnade uttrycken: som saken och omständigheterna äro till, som saken och personen är till, efter omständigheternan, och så vidare, så angifver lagförslaget med mera fullständighet och bestämdhet de grunder, som böra följas. Man har dock invändt emot den utsträckta tillämpning af grundsatsen, som äger rum i berörde förslag, att deraf skulle härfyta en ojemnhet ilsg skipningen och dermed minskad gktning för lagen och dess tolkare; men man synes härvid hafva förgätit den oändliga vexlingen af menskliga förbållanderna, som har till följd, att säl:an, om ej aldrig, två bandlingar, fastän till arten lika, i alla dess inre och yttre beståndsdelar äro fulit lika, och att således den likstämmighet i lagskipningen man tyckes äsyfta ej kan öga rum, der handlingarna böra bedömas sådana de i sjelfva verket äro, och icke sådsna de i allmänhet blifvit i lagen rubricerade. Det är endast genom bedömande af dessa särskilda omständigheter, och på hvarje handling inflytande förbållanden, som dess större eller mindre brottslighet kan afmatas, — endast derigenom, som den allmänt erkända regel kan göra sig gällande: att straffet bör motsvara brottet, eller att ingen bör strafias hårdare än han fortjenar. Så bjuder äfven förnuft, så rättvisa, så den hos menniskan inneboende känslan. Det bör och anmärkas, att de, som ifra för ovilkorligen bestämda straff, söka grunden till straff endast i behofvet deraf till förebyggande af och afskräckande från bro t; hyadan för dem, måttstocken för det quantiiativa i straffet egentligen igenfiones blott i dess tjenlighet för ändamälet. Men då denna grund, enligt utskottets åsigt, yllerst mäste sökas i sjelfva rättvisan, ligger häri den mest bjudande väckelse at mpa straff efter fSförbrytelse. Det är visserligen härvid att förutse, det till namnet lika brott nägon gäng kunna komma att olika bestraffas; men då rättvisan så kräfver, befarar icke utskottet, at: denna olikhet skall minska aktningen för lagen eller de bland dess tolkare, som göra rättvisans befordrande till målet för sina bemödanden. Och härtill må läg.as att närvarande Ständer, genom det bifall de lemnat till utskottets särskilda förslag till lag mot uppror och olofliga folksamlingar, deri ifrågavarande princip vunnit tillämpning, äfven godkänt densamma. Om man vill utöfva rättvisa, är också nödvändigt att fränträda den fordna methoden, att upprätta ovilkorliga strafftariffer; och ingen lärer vilja förneka, aw rättvisan bör vara lagstiftarens högsta ledsijerna. Det inflytande, denna princip allt mer och mer utöfvat på lag-, stiftningen, torde jemväl kunna tydas såsom ett bevis för giltigheten deraf; och utskouet kan ej föreställa sig, att dess införande såsom allmän regel skulle föranleda vådor, dem man ej erfarit i de många fall den hittills varit använd. Det är likväl icke obekant för utskottet, alt man i flera andra länder i ett sammanhang företagit reform a! strafflagarne och kriminalprocessen, ja till och mid ansett reformen af den sednare böra föregå; men deraf följer icke, att en förbättring i strafflagen ej kan she oberoende för sig. Hvarje lands rättsinstitutioner måste härvid afses; och i vår gällande rättlegängsordning kan utskottet ej finna vägor hinder för vidtagande af pu ifrågaställda reform. Domaren är deruti bunden af bestämda former, och den anklagade värnad mot den förves förhastande och godtycke. Man har, på sätt nämdt är, hittills kunnat med trygghet öfverlemna åt Sveriges domare, a.t eter speciella lagar mäta straff inom utsatta gränsor; och hvarföre skulle det blifva vådligare att lemna honom denna rätt i alla fall? — Hiuills har ban vid pröfningen varit belt och hållet lemnad åt sitt eget omdöme; men den lag, hvarom nu är fråga, angifver bestämda oo isar eZladace den vada