Aftonbladet – 1 september 1848, sida 2

systemet, hvilket åter sönderfaller i två särskilda systemer, af hvilka det ena, kalladt det Auburnska, hvilar på den princip, att fångarne skola arbeta tillsammans under tystnad samt hållas i enslighet under de mellantider då arbetet upphör, hvaremot det andra, eller det Philadelphiska, är grundadt hufvudsakligen på fångarnes fullkomliga afskiljande både natt och dag, och deras sysselsättning med arbete; och båda dessa arter hafva i föreslagna lagen vunnit tillämpning. Man har likväl bestridt införandet af en lag, grundad på detta straffsystem, emedan inhemsk erfarenhet om systemets verkningar saknas; och för vinnande af sådan erfarenhet, hava hr von Hartmansdorffs och Nils Strindlunds här ofvan anmärkta förslag blifvit framställda. Emot antagligheten af den förres kunde vara nog att åberopa hvad derom redan är vordet yttradt, helst samma förslag hvilar på förutsättoingen om kroppsoch skamstraffens återupplifvande; men dervid anser utskottet sig ytterligare böra erinra, alt då en förbrytare ej vore i stånd att bedöma, hvilketdera, kroppsstraffet eller penitentiär-fängelset, är strängast, innan han försökt begge dessa straffarter, begagnandet af den föreslagne valf.iheten ej skulle kunna innefatta ringaste bevis uti ifrägaställde hänseende förr, än någon tredje gången återfölle i gröfre brott, i hvilken händelse likväl den, som en gång hade slitit spö, efter hvad erfarenheten ådagalagt, troligen ej tvekade att heldre välja detta bastigt öfvergående straff, än att underkasta sig en längre förlust af friheten, samt att i allt fall en lag i denna syftning vore oförenlig med Konungens i regeringsformen stadgade oinskränkta benådningsrätt; och enär, beträffande Nils Strindlunds yrkande, att straffet för stöld måtte skärpas med cellfängelse, verkan af detta fängelse, sådan den ofvan blifvit antydd, helt och hållet skulle tillintetgöras genom dess sammanblandning och förening med nu brukliga, menskligheten förr edrande kroppsstraff, hvadan den af motionären åsyftade erfarenhet om cellfängelsets verkningar ej heller kan vinnas på den af honom anvisade väg, torde denna väg icke böra beträdas. Saknad erfarenhet om ändamålsenligheten af föreslagna fribetsstraffen lärer imedlertid icke kunna åberopas säsom stöd för uppskof med frågan om en fö bättrad brottmålslagstitning. Man saknar nemlizen ej en sådan erfarenhet. Peniteniiärsystemet har hos andra nationer redan länge varit antaget; och öfverallt, der det vunnit insteg och blifvit behörigen tillämpadt, har det visat sig äga ett stort företråde framför kroppsoch vanhed:ande straff, ej allenast i fråga om straffade brottslingars afhållande från nya brott, utan äfven i afseende å brotts förekommande i allmänhet, hvarigenom såväl dess förbättrande egenskap, som allvarliga och afskräckande karakter ådagaläggas. Man invänder visserligen, aw då straffen måste, för att blifva ändamålsenliga, rättas efter folkens åsigter, lefiadsvanor, seder och föreställningar, man från andra länders erfarenhet ej kan hemta någon tillförlitlig ledning för bedömandet af omförmälte fribetsstraffs lämplighet här i riket; men utskottet kan ej föreställa sig, att svenska folket står på lågre kulturgiad, än andra europeiska folk, frän hvilka man hemtat den erfarenhet angående verkniogarne af berörde straff, som nyss är anmärkt; och lika med lagkommitten hyser utskottet alitför mycken aktning för detta folk, för att tro, det vissa menskligheten förnedrande straff, såsom spö och ris, dem man hos de gamla fria folken brukade egentligen för slafvar, och hvilka äfven hos alla civiliserade nyare folkslag mer och mer försvunnit, i samma mån som föraktet för ce lägre samhäilsklasserna aftagit, skul:e hafya med svenska nationallynnet så sammanyuxit, att de icke jemväl här, når som helst, utan våda skulle kunna borttagas, för att ersättas af andra med förnuft och rättvisa mera öfyerensstämmande straff. På säl visadt blifvit, har ock lagstiftningen länge syftat derbän; och så småningom har nödvändigheten af refo; mens g:nomförande inträdt. Friherre Cederström, J., har imedlertid yrkat, att ifrågavarande system helt och hållet måtte frånträdas och alla, som göra sig förfallme till frihetsstraff, dömas till arbete på sex år vid straff kolonier t Lappmarken, för utförande af hvilken kolonisation han uppgjort en till utskottet öfverlemnad plan; men då all vis:het saknas angående möjligheten att genomföra denna plan, eller att på ett ändamålet fullt motsvarande sätt kunna ordna ifrågaställde straffkolonier; dä i allt fall behofvet af andra anstalter för verkställighet af fribetsstraff icke, på sätt motionären synes haft till ögonmärke, genom förslagets antagande skulle undanrödjas, och då en lag, som straffar alla förbrytelser, utan afseende på deras art och beskaffenhet, med lika längt straff, saknar hufvudegenskapen hos all lag, eller öfverensstämmelse med rättvisa; anser sig utskottet hvarken kunna understödja omförmälte yrkande, eller deraf äga anledning, att i någon män föreslå förändring i det straffsystem, som uti förslaget till ny strafflag blifvit antaget. Huruvida någon modifikation deraf i den af justitieombudsmannen anvisade syftning eller i öhigt är nödig, är åter en fråga, som först vid lagförslagets närmsre gravskning synes böra tagas i öfvervägande. Till en början har utskottet blott ansett sig böra ingå i aen genom ofvanberörde anmärkningar och fö slag påkallade pröfning af de väsendtligaste grundsatser, hvarpå förslaget är bygdt, och sedan utskottet nu yttrat sig om den ena, äterstår således den andra, eller principen, att domaren skall, inom vissa i lagen bestämda gränser, för hvarje b:ott aflmäta straffet, efter derför gifna allmänna g under. Åtskilliga anmärkningar emot denna grundsats hafva blifvit gjorda. Man har befarat att den skulle leda till godtycke, ojemnhet i lagskipningen samt misstroende till och minskad aktning för domaren; och hr v. Hartmansdorff har slutligen hemstä huruvida det må anses lämpligt att med bibehäl lande af vår gamla rättegängsordning och domstuls. organisation, införa en strafflag, deri så vidsträck utrymme lemnas åt domarens godtycke. Redan vid sista riksdag framställdes enahband: anmärkningar emot ifrågavarande grundsats, före speglades samma vådor deraf; och som, hyad dåva rande utskott yttrade i ämnet instämmer med ut skottets åsigter, får utskottet äberopa samma yt uande. Det lyder som följer: Då legen bestämmer straff för förbrytelser, kar den icke betrakta de menskliga handlingarne i an. nat än deras allmänlighet, Deras yttre följder berc