Aftonbladet – 22 augusti 1848, sida 3

YR VEUNUITA ICKT bd lagt, IOF all Hola SLU TIO den sa:s, att en penningeränta kan medföra större olägenhet för jordbrukaren, än persedelränta. Innevarande år torde måbända komma att lika det olyckliga våtåret 4844. Hvar och en, och vi uppländningar i synnerhet ihogkomma, huruledes 0:s tilläts, att in natura leverera den afradsspannemål, som vi till nästan intet pris kunde afyttra. Om denna utväg icke lemnats oss öppen, så hade utlagorne omöjligen kunnat utgöras. Säden betalades ej, och den är uppländniogens enda produkfionsartikel. Penningar kunde landtmannen således ej få. Om, för innevarande års utlagor denna utväg oss beröfvas, så torde, om den regniga väderleken fortfar, mångfaldiga hemmansegare ruineras, enär den enda vara de hafva att aflåta icke i får levereras, och icke kan säljas. Detta om de olägenheter, som kunna uppstå för -räntegifvarena, genom räntans fixerande i penningar. Men månne icke också någon fördel deraf kan vianas. Under naturliga förhållanden endast genom silfrets naturliga fall i förhållande till varorne. Detta är, enligt hvad vi redan sett, problematiskt och, om det sker, sä obetydligt, att ickel: iden ringaste förd-1 derigenom beredes nuvarandel j generation af räntegifvarne. Men i det för riket högst olyekliga fall, att myntet på onaturlig väg försämras. Månne derigenom en vinst för räntegifyarne uppkommer? Möjligheten af en sådan vinst för räntegifvaren hafva kommitterade nogsamt sökt förebygga, genom att icke utsätta skatten i mynt, utan i silfver efter 4830 års myntfot. Högst problematiskt synes det oss likväl, huruvida kommitterade lyckats i att härigenom bereda någon garanti. Grundlagen säger, att rikets ständers bank ensam skall vara berättigad att utgifva sedlar, som för mynt i riketls gälla, och hvilka — så lyder det nu föreslegnali tillägget i regeringsformen — skola inlösas medl: silfver, efter 4830 års myntfot, står det på sedJlarne. Om nu, genom felaktig administration afli j banken, eller genom allmännare olyckor, dessa sed-lt lar falla i värde; om myntet försämras: är det-san; nolikt att regeringen skall hafva makt att vägra attli i uppbörden emottaga detta Rikets Ständers eget) mynt. Vi hafva så mycket mera skäl att tvifla pål möjligheten af en sådan vägran, som rikets stän-li ders just äro de, hvilka inbetala uppbörden och de icke lära sakna medel att tvinga regeringen att e-ls mottaga deras mynt; eller om regeringen skulleli blifva ständerna öfvermäktig och således utkräfvals ;silfver, men bankens silfyverluckor vore stängda —Jh hvar skulle detta silfver tagas? I det högst olyckliga fallet af en myntförsämring i kan således tvenne möjligheter inträffa — antingen , komma skatterna att med utmätningstvång uttagasls i silfver, utan att tillgång på myntadt silfver finnes, och i detta fall komme räntegifvarne icke allenast icke att vinna, men tvärtom att underkastaslc de oerhördaste vexationer för attuttvinga det silfj ver de kunna hafva i sitt våld. Eller också kommer rikets mynt, såsom föreställande silfver, att ,emottagas i uppbörden, till det värde samma myntll utvisar. Den vinst, som äfven i detta fall skullely tillkomma räntegifvare, är så högst ringa och erfares så långsamt, att den kan kallas ingen. Manli , må icke föreställa sig, att lanetmannens varor genast stiga vid penningens fall. Lårgt derifrån.f Detta stigande, om och när det inträffar, går ytf ,terst långsamt. Det dröjer länge, innan landtmannen kommer till kännedom deraf, att för hansle Ispanmål bör betingas ett bögre belopp af det försämrade myntet, än hvad han e:hållit af det oför-c sämrade. Vi kunna genom exempel bevisa san-ja ningen häraf. Den myntförsämring, som föregick fi Iden sednaste realisationen, försiggick till en storld del, ja till den väsendtligaste delen under de olyckor, som drabbade oss i början af detta ärhundrade. Detta oaktadt blef priset på en tunna råg när I DI KR LL myntförsämringen. En tunna råg gälde remligen!d antaga detta medelpris. Men ehuru således landtmannen för en tunna spanmål icke får större belopp i bankosedlar än förut, måste han af dessalr vid skattebetalningar kunna skörda någon vinst af den riks-olycka, som innefattas i en myntförsämring. Men tilläfventyrs kunna vi helt och hållet varala lugna för att en sådan olycka hädanefter skalls drabba vårt land. I detta afseende vilja vi ej åtaga oss att vara spåmän. Vi hafva ännu i frisktli minne den oro för realisationens bestånd,som upp-s stod för endast 4 år tillbaka och, oföjmögne attldq skåda in i framtiden, tilltro vi oss icke att bedökunna föranleda dertill. Vi beklaga, att vi ejle kunna helt och hållet dela det lugn, som uttaladeslu under diskussionen på riddarhuset af en f. d. löjt-o nant och konungens rådgifvare, hvilken med den j säkerhet som .den mognade erfarenheten ingifver, försäkrade, att sådant med nutidens upplysta begrepp svårligen kunde ske; likasom att, äfven ila detta fall, all fara för staten vore förebygd, genomin stadgandet, att skatten utgår i silfvef efter 18301n års myntfot. . Han kände ej, den insigtsfulle ungely mannen, att våra domstolar under en lång följd afls år resolverat, att sedlar och förskrifningar i rdrån silfver betalas med bankosedlar, vbvilka för mynt ils riket gällap. g Så föga utsigter till fördel, så många chancer tilllt lidande och förlust för räntegifvare ligga i räntans bestämmande i penningar. Detta förhållande hafva hvarken kommitterade eller statsutskottet tagit i betraktande. Det må förlåtas kommitterade, hvilka, i deras egenskap af embetsmän, naturligtyis förnämligast afsågo statens fördel; det kan ej förlåtas statsutskottet, såsom de skattdragandes representant. Den protest, som af representanterre af bondeståndet för Östergötbland -och-Småland blifvit afgifven, och som är införd i Aftonbladet för den 40 Augusti, utvisar tillräckligt, att de känna hvar skon klämmer. Alla dessa olägenbeter försvinna, eller blifva åtminstone föga kännbara, om, på sätt vi föreslagit, småpersedlarne efter en viss periods medelpris bestämdes att utgå i penningar, utan markegånogsförvandling; men några färre bufvudpersedlar i räntan bibehöllos, så beskaffade, att de, under vanliga förhållanden balancera hvarandra. Så inträffar t. ex. med spanmål, smör och dagsverken. De år, då spanmålen säljes till lågt pris, äro arbetslönerne dyra, och tvertom. Räntan komme således att bibehållas någorlunda jemn. Dessa persedlar återfinnas också i de flesta. läns undervisningar. Möjligen skulle med afseende på serskilda lokalförhållanden en eller annan persedel för vissa provinser kunna tilläggas. Vi tvifla likväl derpå. Bibehålles derjemte uppsögningsrätten för räntegifvavissa tider realisera jordprodukter i penni och (agit den villfölliga brist,som i det hänseen. et kan förefinpas, för brist nå bv i allmänhet. Men det är in St på bytesmedel 1 an