Aftonbladet – 22 augusti 1848, sida 3

ToreDygd. Men hvarföre hafva icke kommitterade eller statslutskottet vidtagit denna enkla utväg för reformen, li stället för den radikala som blifvit föreslagen? IDe uppgifna skälen äro hufvudsakligen 2:ne: 41:0. Emedan, i vissa orter räntorna redan bestå endast af vissa persedlar och dessa skulle då komma att Tåtnjuta mindre förmän än öfriga. 2:0o. Emedan större enkelhet i skatteväsehdet vinnes genom räntans förvandling i penningar, Det första af dessa skäl är utan all: betydelse. I Der räntorne redan utgå i några få bufvudpersedlar, der behöfves ju ej förenkling. Det är då godt att låta flertalet få åtnjuta samma förmån, som det mindre antalet redan eger. Vill man likväl nödlvändigt låta äfven desse provinser betala till en Idel i penniovgar; för att komma i åtnjutande af Iden problematiska förmån, somvinnes genom penningens fall eller myntförsämring, så kan en mindre del, t. ex, ; eller , af räntan sättas i penningar. Likhet i beskattning är en cbimere, som man ej må eftersträfva minst . här i landet, der Iman just sökt förekomma den, i fråga om jordbeskattning, på det den idoge ej skulle afskräckas lifrån att förbättra sin jord. ) På det andra skälet! svara vi: att: enkelhet i skatteväsendet otvifvelaktigt är en förmån, men får lej beredas, med åsidosättande af de skattdragandes rätt och bästa. Vi anse det nemligen såsom en lrättighet för en räntegifvare, att in natura leferera sina skatter. Han har förvärfvat sitt hemman, under medvetande af denna förmån, Han kan icke, Imot sin vilja, beröfvas densamma. Så länge en enda räntetagare åberopar denna rätt, kan lagstiftande makten icke fråntaga honom den, eller pålägga honom en helt annan ränta, som för honom torde blifva vida mera betungande. Detta är striIdande emot kongl. försäkringen 14789, denna den Isvenska skattejordens dyrbara karta, hyarvigenom dess ägare tillförsäkrades att de en gång fastställda skattläggningar å jorden skulle bestå, ock dem således icke åläggas andra eller nya skatter. Vihafva Iredan sökt ådagalägga att räntegifvares bästa också Ikan fordra bibehållandet af denna optionsrätt. Men Idenna afsedda enkelbet i skatteväsendet, till följd hvaraf endast silfver bör upptagas i räkenskaperne, huru står den tillsammans dermed, att tionden Idock, enligt förslaget, bibehålles i persedlar. Då Itiondespanmålen bibehålles, hvarföre icke så gerna lafradsspanmäålen? Förgäfves söker man efter. nyeIkeln till gåtan af denna obegripliga inkonseqvens. An -augmentsräntorne? samt de räntor som äro anslagna till allmänna verk och inrättningar? Ty dessa räntor skola också, enligt förslaget, förvandlas i persedlar, för att lösas efter markegång. Huru förklara den inkonseqvens, att ett skattehemman, som är kronan behållet, eller på lön indeldt, får sin ränta förvandlad i penningar, under det att-elt lannat, hvaraf den lika stora räntan är anslagen till lunderstöd åt ett rusthåll får bibehålla sin ränta i Ipersedlar. Hvilken anledning till klagan för den, .Isom kommer att utgifva olika ränta med sin granne, .Imed hvilken han förut hade lika ränta! Och med Iskäl kan en sådan klagan göras, ty, om någon väIsentlig förändring i afseende på räntorne inträffade, .Iså komme det ena hemmanet att falla väsenduigen i värde i förhållande till det andra; man angriper således här enskild eganderätt. Och frälseräntorne? hvilka också till större delen ursprungligen varit vanliga skattehemmansränItor förflyttade till enskilde, och hvilka man ej vågat innefatta i förenklingen. Hvilken mängd af linkonseqvenser, till hvilka man måst göra sig skylI dig, för att realisera sin silfverplan! och skola dessa I högst besynnerliga förhållanden leda till enkelhet i luppbördsoch redogörelseverket?! vå I Hvilken stor olägenhet uppstår väl om, då serIskilda kolumner måste uppdragas för tiondespanI målen, och för augmentsoch andra räntor, äfven UIskatteräntorne intogos i kolumnerna eller möjligen någon ny kolumn tillkomme? Deremot är det obestridligt att, genom uppsägIningsrättens bibehållande för räntegifvarpe, hvilket vi enständigt påyrka, någon olägenhet tillskyndas statsverket; Måhända äro vi, såsom sjelfve räntegifvare, i detta afseende partiske. Men det synes loss, såsom borde staten, vid missvextår något unIderlätta deras bördor, som likväl ovedersägligen till Istörsta delen bidraga till statens underhåll. Ett nödår drabbar dock i första rummet jordbrukarne. Det synes billigt, att staten genom sin mellankomst, såtillvida bispringer dem, att de må äga lex verera den spannemål, som deras jord producerar, om också emottagandet af denna spannemål komme att för staten medföra någon förlust. Detta är hela den concessioh vi begära, eller rättare, vi fordra att bibehålla uppsägningsrättes, oaktadt den fråntages räntetagarena. Dock, de indeldte räntegifvarne begära ännu en eftergift, den att forsellöpen må dem efterskänkas och af staten utbetalas till räntetagarena. De hafva, erkännom det, derpå intet arnat anspråk, än det, att staten redan afstått från uppsägningsrätten och forsellönen af sina behållne räntegifvare. Vid sådant förhållande torde staten icke kunna göra sig skyldig till den orättvisa, att af de indeldta räntegifvarne fordra mera, än af deras kamrater. Det är statens rätt, alt, med afseende på förändrade Itidsförhållander, afstå från ett anspråk, som för de skattskyldige innebure ett svårt onus. Denna efte:gift från statens sida var en stor, en högsinnad åtgärd. Staten kan då svårligen undgå att jemväl vara rättvis, i det den från erläggande af forsellön befriar de indeldta räntegifvarena, som ehuru i samma kathegori med de kronan behållne, hittills icke fått njuta någon fördel af statens ädelmod. Det förslag vi vågat omnämna, förut framslälldt af sakkunnige män, är så enkelt, och synes, åtminstone oss, så billigt, att det torde kunna hafva realiserats, på grund af Rikets sednaste församlade Ständers beslut, och,utan någon kommitte, som, vi frukta det, i detta, såsom i många andra fall, invecklat, i stället att utreda den fråga, hvars lösande blifvit kommittten uppdragen, och som, under sken af att gagna räntegifvarena, föreslagit stadganden, fom för dem kunde blifva högst vådliga. Ty vi få ej glömma, att tiondespannemålen, enligt förslaget, kommer alt lösas efter markegång, utan uppsägningsrält. .Om nu markegångsprisen oskäligt stegrades: (och rättigheten att höja dem är ju förbehållen kammarkollegium). Hvad medet återstode då för räntegifvare? Vi hbafve endäst antydt hufvudgrunderna, utan att ingå i detaljer, hvartill tid öch utrymme icke medgifvits. Vi sluta med en anhållan till våra medbröder inom representationen, att försöka det yttersta för att bringa saken till ett. lyckligt slut, samt att icke genom ett envist vidhållande vid kommittens förslag blöttställa oss för antingen att saken helt och hållit faller och de nuvarande olägenheterna må fortfara,; eller att en förändring vidtages; som kunde komma att medföra flera räntegifvares ruin. f Eg S. — — 4 — Redaktionen har emottagit följande med