Aftonbladet – 22 augusti 1848, sida 3

UVUKCH, HUUHA UC lUKA Tdl på CH Bad UCT DCLCLKnas med ett konstant värde i penningar, efter en viss periods medelpris. Detta vore endast att legalisera ett förhållande, som redan de facto: eger rum. Genom denna enkla, för räntegifvarena förmånliga åtgärd, synas icke heller räntetagarena förnärmas i deras rätt. Efter några århundraden torde väl möjligtvis dessa småpersedlar, som bestå inödvändighetsvaror, befinnas hafva stigtt, eller penningen falkt, i värde, i förbållande till dem. Men detta nödvändighetsvarornas, under naturliga förhållanden, inträffande stigande, eller penningens fall i jemförelse med dem, sker långsamt, och nästan omärkbart under sekler. Den förlust som derigenom komme att drabba räntetagarena blefye således nästan ingen, särdeles som dessa persedlar utgöra till det högsta endast ; af räntan. I fall af en myntförsämring deremot (det Gud förbjude), komme väl någon skada att tillskyndas räntetagate, eller staten, genom den nedsättning i dess inkomst, som sålunda kunde uppkomma ; men denna nedsättning träffade blott den !; af räntetagarenas löner, som sålunda komme att sältas i penningar. Om penningen sjönk ända till !, af dess nuvarande värde, så förminskades deras inkomster med allenast en tolftedel; en förlust, som, jemförd med de många och förskräckliga olyckor, som en myntförsämring för samhället medför, är (medgifvom det) ytterst ringa, helst denna minskning i inkomster kan ersättas och, efter hvad erfarenheten visat, också blifvit ersatt genom nya statsanslag. Det prejeri, för hvilket räntegifvarena äro utsatte, härör af: uppsägningsrätlten hos räntetagarena. Denna rätt kan icke fortfara. Blott den omständighet, att, till följd af densamma cgaren af en liten, hemmansdel kan nödgas transportera 6 kappar spannmål åt ett håll, några skålpund smör åt ett annat, en timmerstock åt ett tredje, ett lass ved åt ett fjerde och några lispund hö it ett femte, bevisar mer än tillräckligt, att denna rätt är oförenlig med vår tids begrepp om värdet af arbetstiden, denna näringsidkarens dyrbaraste egendom. Denna rätt måste också för räntetagare i ailmänhet vara af föga vigt; högst få äro de räntetagare, som sjelfva kunna emottaga sina persedlar; de lemna uppbörden åt en tredje person, och denne blir vanligen den, som kommer att hafva sin vinst på räntegifvarens bekostnad. Men, säga räntetagarne, denna rätt är den enda garanti mot att markegäången sättes alltför låg, ty! räntegifvarena, som vanligen bhbafva öfvertaget vid! markegångssättningarne, skulle till oändlighet nedtrycka alla värden, om de ieke bade den fruktan, att räntetagarena, då värdena å persedlarne blefve för låga, begagna deras rätt att uppsäga dessa persedlar till emottagande -in natura. Om så är, om enda skälet -till uppsägningsrättens bibehållande består deruti, att missbruk begås vid markegångssättningarne, så att markegångstaxan icke i verkligheten uttrycker hyad den borde beteckna, eller de sanna värdena å skattepersedlarne, så är det! emot dessa missbruk reformen måste rigtas. Icke! bör, såsom garanti emot dessa missbruk, bibehållas en institution, som i sig sjelf leder till ännu värre missbruk. Man måste således här rikta sin uppmärksamhet direkte på markegångssättningen, den! der således kommer att utgöra föremål för 3:dje punkten af vår framställning. Denna punkt åter sönderfaller af sig sjelf i 2:ne: a) Det är ovedersägligt att mångfaldiga olägenheter uppstå, så väl för räntegifvare, som för räntetagare, derigenom; att skattepersedlarne lösas ef-! ter ett års markegång. För begge uppkommer den svårigheten, att beloppet af hvad de förra betala och de sednare emottaga, vexlar betydligt, till följd af de olika ärspriserna. För de sednare den! ytterligare olägenhet, att just de år, då de få den minsta äring, de måste betala mera. I begges intresse ligger det således, att varorna lösas efter 10 års medelmarkegångspris, hvarigenom fluktuationer undvikas. Men b) huru skola dessa priser bestämmas? Om deputerade, i stället at bestå af de 4 riksstånden,! bestodo af lika många räntegifvare och räntetagare,! hvilka, till undvikande af paria vota, valde en ord-: förande; om dessa deputerade tillförbundos att noggrannare hålla sig till de rådande priserna, för bestämmande hvaraf afseende borde göras så väl å. de å vissa större handelsplatser, såsom Stockholm,! Götheborg, Norrköping, Malmö, Lidköping o. s. v.! skeende månadtliga prisnoteringar, som äfven ä de nu föreskrifna priskuranter, öfver hvilkas behöriga. upprättande noggrannare tillsyn erfordras; om slut-. ligen pröfningen förbehölles kammarkollegium, som! dervid kunde förstärkas med 3 å 4 ledamöter af! ständernas ständiga delegerade i Stockholm, så. skullevisserligen temlig. precision i detta afseende kunna vinnas, och den garanti emot alltför låga! priser kunna undvaras, som nu sökes i uppsägnipgsrätten hos räntetagare. Dessa äro de reformer i grundräntan, som synas mest nödvändiga; så nödvändiga, att de icke tåla! uppskof. De äro också af sednaste ständer beslutade (Se Rikets Ständers skrifvelse i ämnet för sednaste riksdag.) I Men härmed hafva hvarken kommitterade eller! statsutskottet vid innevarande riksdag velat låta sig nöja. De hafva gått längre. De hafva beröfvat räntegifvarne optionsrätten att, om de så önska, leverera sina hufvudpersedlar in natura. Kommitterade hafya alternativt, statsutskottet ovilkorligt föreslagit, att på en gång förvandla alla räntorne i sin helbet i silfser. En del räntegifvate, och enligt hvad erfarenheten visat, pluraliteten inom bondeståndet har ansett detta såsom en fördel för räntegifvsrne. Vi vilja något närmare skärskåda denna! fördel. I förbigående våga vi i förtroende säga räntegifvarens, att det visserligen icke var deras fördel som afsågs af kommitteen, hvilken bestod endast och allenast af embetsmän. Med all aktning för dessas egenskaper, våga vi säga, att de af en gammal och, medgifvom det, god vana, i första rummet afsett statens fördel, förenkling af uppbörden o.:s. v. men visserligen icke räntegifvarenas. Tvertom tro vi oss hafva spårat en viss fruktan, att åtskillige af de smärre skattetitlar, som nu ingå i räntorna, skulle, på sätt redan skett med vissa afgifter, t. ex. lagmanspenningar etc. småningom försvinna och detta skulle lättast kunna undvikas, om man på en gång gjorde allt till penningar, hvarigenom borttägandet af en eller annan titel. blefve omöjlig. : Vi skola således, inder anhållan om tillgift för det vi,. äfven här, i första rummet: framställa räntegilvarenas sak, tillse huruvida för. dem någon fördel uppkommer deraf, att. deras rän-; tor sättas i penningar och -besynnerligen i silfver, i Vi våga påstå, att, i allmänhet taladt och under vanliga förhållanden, icke allehast icke någon den ringaste fördel derigenom beredes räntegifvarena, med undantag måhända i vissa provinser, utan 1 värtom att betydliga olägenheter komma att uppstå. ; j 4 Vid ett lugnt och opartiskt betraktande synes det u alldeles ovedersägligt, att: det för räntegifvaren måste vara lämpligast och beqvämast, om han, vid betalande af sina skatter, kan vara, åtminstone till nvågAan dol Ahervende af tillsgånoen nå cäfvar: ART