Aftonbladet – 19 augusti 1848, sida 3

Kleberg förnekade att han den: aftonen varit i jStorkyrkobrinken, och Flur vidhöll sin förra föriklaring. Förre polisuppsyningsm. Nelson bade om oroligheterna ingenting annat att upplysa, än att han söndags eft. m. kl. 7 fått befallning af polismistarep, att sätta sig upp på en af kongi lifgardets hästar, som stått sadlad på yttre borggården, samt rida ut och för folket uppläsa den utfärdade proklamätionen till ordningens upprätthål:ande, Enligt order hade vittnet först ridit till öfyerståthållarhuset, för att lemna underrättelser åt öfverståthållaren, hvilken då icke varit hemma, hvarföre vittnet vändt tillbaka. Under vägen hade vittnet utanför södra s!ottsporten mött general Lefren på hvars befallning vittnet först uppläst plakatet för det der på stället posterade manskapet af lifgardet till häst, hvarefter vittnet åtföljt generalen till brinken, der de då sammanträffat med öfverstäthållaren. På hr Lefrens befallning hade vittnet här ytterligare för den hurrande och skriande folkma:san uppläst proklamationen, men derunder biifvit afbruten och öfverröstad genom hurrningarne, så att viltnet flera gånger måst förnya upplässndet. S!utligen då oväsendet oaktadt allt detta tilltog, och massan under stenkastning framträngde mot den utposterade militärvakten hade, sedan öfverståthållaren yttrat till general Lefrn: Det är bäst att börja nu, några skott af militären blifvit lossade, byarmed sedan fortfarits, under det folkmassan kastat stenar. Vittnet hade sig ingenting vidare bekant, och hade ej ibland folkmassoroa igenkänt någon. På framställde frågor af aktor,tillade vittnet, att det kunde anse det i Storkyrkobrinken församlade folket uppgå til ett antal af flere hundrade, och att de flesta af dem trängt helt nära in på vakten, som träffats af flera stenar; att vittnet bestämit sett, att stenar blifvit kastade från något hus i Storkyrkobrinken i granskapet af Helvctiigränden, ehuru vittnet icke iakttagit från hvilket hus eller hvad slags stenar som blifvit kastade, äfvensom att vittnet tyckt sig förmärka, att ett par skott lossats från något hus på samma ställe, derpå vittnet dock icke vore fullkomligt säker. Målaren Hesselberg och arkitekteleven Bedin intygade sammanstämmande, att de fredagen den 47 Mars kela eftermiddagen varit i sällskap med s:agtaren Weman. Efter att på Stallmästaregärden hafva spisat middag tillsammans och på aftonen bevistat Mindre theatern, hade de derifrån. direkte begifvit sig till Wemans bostad. Weman hade då sagt sig illamäende, så att han genast efter intagen aftonmåltid gått att lägga sig, så att när vittnena skiljt sig vid honom, hade han till det mesta varit afklädd. Näögot tal om proklamationer iade icke under hela tiden gt rum och icke hade viitnena vid något tillfälle va-seblifvit viktua!iebandlanden Norling. Aktor begärde, att Weman måtte tillfrågas, huruvida han känner eller vid något tillfälle t-lt vid viktualiehandlanden Norling. Weman upp-sepade, att han endast känner Norling till utseendet och blott en enda gång, för flera år sedan, händelsevis talat med honom några ord i ett likgiitigt ämne på en källare, Fodermarsken Hammarberg : att han, som bor på Beridarebansgatan och hos hvilken Lenholms mjölkbud brukade taga in, kl. 44 söndags förmiddagen, sedan Lenholms mjölkbud anländt,! fått besök af Lenbolm, som, enär vittnet i detsamma varit på väg att gå ut, gjort vittnet sällskap, under det han, i ordalag som vittnet numera icke kunde påminna sig, yttrat förundran öfver de föregående natten ute i staden timade våldsamma uppträdena. På Malmtorgsgatan hade Lenholm skiljt sig ifrån vittnet, som ingått på rakstugan derstädes, såsom han uppgifvit för att raka sig. Då vittnet snart derefter hemkommit, hade vittnet fått veta, att Lenholm, tillika med sitt mjölkbud, åkt sin väg. Tilläggande vittnet, att ehuru vittnet och Lenholm samtalat om orollgheterna under vägen framit rakstugan, vittnet icke hört Lenholm fälla något yttrande, som på ett eller annat sätt kunde ge anledoing till misstarkan emot honom att hafva deltagit deri; samtalet derom hade varit kort, och endast inskränkt sig till allmänna reflexioner. Aktor fästade Lenholms uppmärksamhet på, att en del af viltnets uppgifter stod i strid med Lenholms egna. Lenholm vwvidblef dock sin förut aflagda berättelse, att han icke afrest åt landet förr än kl. 2 på middagen m. m.; och vittnet Hlammarberg medgaf, att klockan kanske varit nära 2, hvilket han likväl icke med säkerhet kunde påminna sig. Vittnet sade sig dock bestämdt minnas, att Leoholm icke, angående en full karl, som legat på Brunkebergstorg och den vittnet äfven sett, fällt någut yttrande om medborgare eller stenborgare, emedan vittnet då ovilkorligt skuile hört detta uttryck, äfversom att vittnet icke skijjt sig ifrån Lenholm förr, än utanför sjelfva rakstugan. Gesällen Berg, hvilken blifvit åberopad till vittne emot näringsidkerskan Olsson och hennes piga Berggren. Berg hade om lördagsaftonen i Storkyrkobrioken hört några okända personer yttra, att man finge fri förtäring, hvilket gifvit vittnet anledving att gå in på Olssons näringsställe vid Vesterlånggatan, der vittnet reqvirerat och förtärt er sup och ett glas öl; men när vittnet skulle betala bade den person, som framburit förtäringen — och i hyilken vittnet icke kunde bestämdt igenkänna pigan Berggren, äfvensom vittnet icke sett fru Olsson inne i krogen — svarat: det är betaldtp, hyvarföre vittnet, utan att erlägga någon betalning, sätt sina färde. Högst 5 å 6 personer af arbetsklassen hade vid tillfället varit inne på krogen; men viltnet hade icke hört, huruvida någon af dem erbållit samma svar. Både Olsson och Berggren bestredo detta vittnesmål, under åberopande af sina förut afgifna berättelser. Gesällen Berg hade de aldrig sett, enligt hvad de kunde påminna sig; och upplyste fru Olsson dejemte, på aktors fråga, att hon, utom Berggren, biott hade hos sig en äldre qvinna, som skötte köket, samt en piga vid namn Christina Muhr, men hvilken aldrig befattade sig med liqviden eller stod vid disken.