Aftonbladet – 19 augusti 1848, sida 3

har med dig, och jag vill tillega the åt dig, som du skall dricka ur detta kärl denna afton. Ty det är en helig stund, den stund du aoländt bland Rabukis tält! Hon eflägsnade sig hastigt och gick till sin eldstad. Celeste såg med uppenbar förvåning på sin vän Fest2, när Yana Kirym nämnde kärlet, om hvars llvaro hon omöjligt hade kunnat blifva underrätad på venligt sätt. Testa, som i åratal haft umgänge med denna folkstam, syntes lika litet öfver asked af sierskans hela uppförande och ton, som af hennes vink om kalken. Vi lemnade Celeste den händelserika natten ifängelsebygganaden i Buenos Ayres, och fingo indirekt veta genom sennor Domingo och pater Fernando, ett hen ännu var i kapellet, när den sednare så ifrigt förfrågade sig angående honom. Alfonsos sista stunder åstadkommo hos honom en våldsam skakning, hvilken, ganska naturligt, snart föranledde en förändring i hans tänkesätt. Celeste hade sett en martyr för frihetsns ide på Jetta sält trga afsked af veriden; han hade sett jag förbundsbröder afrättade i nästan alla verldens änder, der menskligheten kämpar och strider, för att afskudda sig abrolutismens fjettrar — Kyrkans så väl som thronens. Lorenzo hade en gång försakat verlden vid sin istmös, Dolores systers död, emedan hans hjerta blifvit oläkligt såradt genom denna slitning af den rärleks jordiska band, som med henne sammsnknöt bonem. Det ken visst synas löjligt, eller åtminstone öfverspändt, i vår civiliserade tid, då alla djupare lor ö raktade, att! cn insling. eller en man g trängas så djup: af en känsla af ren kärati har, övarväldiged al sog, vid sin trolof3 gra! beslutir begrafva sig tjelf lefvande I ett stosters celler. Vi hafva kommit så långt i civilisation, att tro och k 3, i hvilken form vi fisa dem, vanligen .ogas för svaghet, neriretighet, svärmeri och dylivt, och att ingenting är så löjligt som sann känslo. Celibatet, såsom försakelsa at alla hustiga band, n erdest genom ett synnerligt missförstånd hafva it anbifaldt al tyrkan, sedan den anda hade svunnit, hvilkon ins ade apostlarna till deras P, och ledde dem at öfvertygelse till en såden rsgkel e. Min, som iefra för en ide, hvilken är högre än deras tid, och hvilka, medelst förfäktandet af denna id, utsätta sig för förföljelse intill döden, kunna icke kafva några enspråk på husliga band eller huslig lycka: . När Paulus förklarar, att den som gifter sig gör väl, men den som icke gifter sig, gör bättre, talar 07