Aftonbladet – 19 augusti 1848, sida 3

Igen förtärt en sup, potatis, sill och bröd, som kd Istat 7 skill. rgds, hvilka penningar han fått af si I moder. Aktor anhöll nu, att Lenholm och Södergr måtte tillfrågas, den förre, om ban efter de mång vittnen, som emot honom blifvit hörde och sor intygat, så väl att han om lördagsaftonen varit Storkyskobrinken, som om söndagen delat ut pen gar, ändock ville fortsätta sitt bestridande af be j rörde förhållanden? Lenholm svarade bhärå: on det vore än fler, så måste jag neka; ty det är o sanning,; — och till Södergren, om han icke, til I undvikande af det obehag för honom, som komm att uppstå, i händelse vittnesförhör skulle blifv nödvändiga i landsorten med jägaren Sehedvin ocI drängen Boman, heldre ville erkänna riktigheten a deras inför öfverståtbällareembetet afgifne berättel ser? Södergren afgaf härå ett nekande svar. Boberg anhöll nu ånyo, att blifva stäld på fr fot, och erbjöd sig hans broder, löjtnanten Boberg att utom den förut anskaffade borgen för brodern person, äfven vilja för honom ansvara; hvarjemt Öfverström framstälde samma anhällan, hvilket rät ten likväl afslog; hvarjemte målet, för flera vittnen hörande, uppskjöts till den 3 Augusti. Den 3 Augusti De till detta förhör på aktors begäran inkallad personer berättade följande: Gevaldigern Jäderin: att han varit posterad den vid Brunkeberg för tillfället förhyrda lokalen lördagsaftonen till kl. 2 på natten, och väl be märkt det derstädes församlade folket och hör hurraropen. men icke igenkänt någon af dem, son deri deltagit. Kl. omkring 42 på natten hade bur anländt, att fönsterna i vittnets bostad blifvit in slagna; men vid vitltnets ankomst hem hade alla fönster varit inslagna utom de till viltnets rum 2.n: trappor upp, som då varit hela. Söndagseftermiddagen kl. half 5 hade vittnet ifrår polisvaktkontoret vid Gamla Norrbro sett en skar: pojkar komma springande åt Norr, samt en halftimma terefter åter tåga förbi åt staden, under 0 upphörligt hurrande, och hade vittnet bland dem tydligen igenkänt tilltalade Engström och Wide gren, men icke gifvit akt på, huruvida de deltagit i oväsendet. Kl. 7 hade-vwittnet fått ordres att med 20 man begifva sig till norra polisvaktkontoret, och då med detsamma begagnat sig af tillfället att besöka sitt i närheten belägna hem, dervid vittnet denna gång funnit ytterligare 3 stycken rutor i de af vittnet bebodda rum sönderslagna: men i öfrigt allt tyst och stilla. Vittnet begärde ingen ersättning, enär ingen viss person derför kunde tilltalas, och hade vittnet för öfrigt ingenting att upplysa Alla de tilltalade förnekade sig ega någon kännedom af den omnämnda stenkastningen. Färgerilärlingen Graffman, mot hvilken misstankar inlupit för delaktighet i oordningarne lördagsaftonen, dels i Storkyrkobrinken och dels vid Tegelbacken utanför generalen Lorichs hus, nekade för all brottslighet i berörde afseende, och berättade att han af nyfikenhet utgått i sällskap med sina kamrater, lärlingarne Eklöf och Högström, för att åskåda de förmodade folksamlingarne, samt att, sedan han blifvit skiljd från dem på Stadssmedjegatan, hade han åsett uppträdena vid Kastenhof och utanför Leja, derifrån han gått framåt Kejserska huset vid Tegelbacken. Vid sin ankomst dit hade han hört en aflägsen vacker sång, som lät höra sig från staden, och hvilken lockat honom ait återvända dit; men vid ankomsten till Storkyrkobrinken, då klockan varit något öfver 12, hade folkhopen varit skingrad och endast nägra personer, desamma som sjöngo, fredligt passerat förbi de i brinken utposterade vakterna. När han sednare gången återvändt framåt Kungsholmen, i afsigt att gå hem, hade han på Kungsholmsbron mött kapten Sten och studeranden Syensson, för hvilka han då omtalat, att han sett rutor inslagna i general Lorichs hus. Rätten fästade Graffmans uppmärksamhet på hvad vid förhöret inför öfverståthällareembetet mot honom förekommit, eller att enligt kapten Stens och studeranden Svenssons berättelser, Graffman sjelf skulle hafva på Norrbro, men icke på Kungsholmsbron, till dem yttrat, att han varit med om stenkastningarna samt tillika befunnits vara jordig eller sandig på ena handen. Graffman påstod dock, att hvad han nu berättat vore sannt, samt nekade att han till Sten och Svensson yttrat: Ja visst var jag med. Att han varit smutsig på handen hade varit en följd deraf, att han utgått direkte från verkstaden utan att tvätta sig. Graffman förnekade derjemte att han vid tillfället varit öfverlastad. Slagtaren Weman, om hvilken uppgifvits, at! han natten emellan den 47 och 48 Mars skulle ha varit närvarande under det viktuaiiehandlanden NorJing å hörnhuset vid Norrlandsgatan och Enkhusgränden anslagit en proklamation. På berörde uppgift, som gjorts af då för annat brott häktade betjenten Johan Johansson, hvilken, sedermera frigifven, ej kunnat anträffas, ville aktor väl ej grunda någon angifvelse mot Weman, men anhöll att Weman häröfvyer måtte förklara sig. Weman förmiälde, i anledning häraf, att ett misstag på person egt rum, och att han så mycket mindre kunnat vara närvarande vid proklamationernas uppsättande, som han den natten icke varit ute. Med Norling vore Weman icke bekant, utan kände honom allepast till utseendet. Näringsidkerskan Olsson och hennes piga Berggren, apgifna att hafva å den färstnämndas näringsställe i buset J4 56 vid Westerlånggatan lördagsaftonen den 18 Mars lemnat fri fö. täring åt gäster, som dit inkommit. . Både Olsson och Berggren nekade sammanstämmande, samt uppgåfvo, att de lördagsaftonen stängt krogen kl. 8, samt om söndagen kl. 9, och som vanligt under gudstjensten. Ingendera egde sig till namnet bekant de personer, som under dessa båda dagar besökt krogen. Pi aktors fråga, hvarföre Olsson lördagsaftonen stängt krogen tidigare än Om söndagen, och om ovanligt mycket folk besökt densamma dessa dagar, svarade Olsson, att hon OM lördagen blifvit af ätskilliga personer dertill uppmanad, emedan de öriga krogarne varit stängda, men på söndagen hade ingen gjort påminnelse derom, samt att högst 5 å 6 perTORSTEN ER NN KD Sr AR EEE RTR