Aftonbladet – 19 augusti 1848, sida 2

fått makt med vårt fådernesland? Skulle man väl nödgas tro ryktet att anarkiens hufvudmän föresatt sig att hålla Frankrike i jemn skakning, för att på det sättet förderfva det? Skulle det vara sannt, att Blanqui, under grubblandet öfver sina mörka utkast, fått den ingifvelsen att allmänna inbillningens ständiga oro och förskräckelse vore nog, för att störa de republikanska statsinrättningarnes lugna utveckling. och hindra förtroende och kredit att återkomma? Har man kanske beräknat att nödens organisation skulle skaffa det kraftigaste handtaget åt de hemska anslagen ? Några bland anförarne voro insatta på Vincennes, men deras ande lefde bland deras invigde; faktionerna hade ej ett ögonblick afbrutit sitt arbete. Efter natten mellan den 435 och 46 Maj stöptes kulor i Montagnardklubben i Belleville. Den 3 Juvi anslogs på alla gathörn i Paris en adress af montagnarderna till deras medborgare; man läste deri, bland annat: Dessa broderliga soldater tro enhälligt, oaktadt sin fullgjorda tjenstgöring, att friheten — att den unga republiken — ännu har behof af sina bars. De svärja att tjena henne till vakt, bos deras vän och medbroder, medborgaren Caussidiere. De bilda en helig och omutlig krigareflock, som till sin enda och sanna titel antagit namnet Montagnen). Man får härvid icke glömma, att det numera icke borde vara fråga om några montagnarder, emedan denna kår blifvit formligen upplöst. Det oaktadt ser man den heliga skaran återupprätta sig på eget bevåg, åkalla sin höfdings namn, och utlofya framtida strider. Några dagar sednare såg man andra anslag, uttryckande de mest omstörtande ideer, allvarsamt anfallande nationalsuveränitetens princip, genom angrepp på två nationalrepresentanters personlighet, och öppet uppmanande till inbördes krig. Den 47 Juni: nytt plakat, slutande med detta utrop: ställ i spetsen för republiken en man, som aldrig kan blifva farlig för henne, Den man, som vi föreslå er, och som i vår tanka förenar dessa egenskaper; denne man är: Marc Caussidicre! Samma däåg utdelades i öfverflöd kungörelser om en middag, å 25 centimer kouvern (6 sk. banko). Landsorterna uppmanas att ditsända fullmäktige, för att pomfamna sina bröder och förherrliga den demokratiska och sociala principen. Verkan af alla dessa uppviglingar var lika djup, som smittsam; man finner ett prof derpå i följande förklating af två vittnen: Några dagar före sista händelserna, och nästan dagligen , anföllos förbigående nationalgardister med skällsord och hotelser af de arbetare, som voro kantonerade vid de fordna Montpensierska stallarne; den 23 Juni rusade alla dessa menniskor, 340 till antalet, med i upprorshopenn. Klubbarne fördubblade sina ansträngningar, för att sprida de mest förderfliga uppviglingar ibland folket. Man öfverraskades isynnerhet af de framsteg, som gjorts i denna riktning inom förstaden S:t Antoine, förut så bekant genom sin tillgifvenhet för ordningen och den sanna friheten. En ledamot af f. d. verkställande utskottet ger öfver denna brådstörtade förändring följande förklaring: Man hade förvirrat tänkesätten inom denna förstad. Klubbpredikningarna gjorde härvid hufvudsaken. De värsta teatrar skulle icke kunna göra värre verkan, än dylika klubbar; vi hade förjagat dem ur statens byggnader; men vi kunde icke fördrifva dem ur enskilda hus, inom hvilka vi nödgades fördraga dem, i grund af den lagligen erkända rättigheten till föreningar och sammankomster. Man kan således säga, med m:r Arago: Uppviglipgarna från vissa klubbar hafva skapat inbördeskriget; på dem hvilar ansvaret för det utgjutna blodet. Eländet hos en stor del af de upproriske, tjenade utan tvifvel till näring åt upprorsandan; men möjligheten för nedriga uppviglare att begagna den olyckligtvis alltför verkliga nöden, låg hos de försåtliga teorierna och i en rå ärelystnads förvillelserp. Ett vittne, som stod i spetsen för en stor jernvägsförvaltning, har förklarat: Arbetslönen i våra verkstäder stiger i medeltal till 5 francs om dagen; arbetarne hafva en årsinkomst af omkring 4500 francs hvar; men det oaktadt voro mest allesammans -med vid upprorcet. Ett annat bevis, att upproret icke var ögonblickets verk, att det icke bragtes å bane genom en hastig och blind hänförelse af nöden och hungren, finner man deri, att det var fullkomligen organiseradt: att det bade sina reglementen, sina anförare, sina bestämda mötesplatser: ett det egde talrika utgreningar i landsorten och stod i förbindelser med alla oordnirngens elementer; kort sagdt, at: det verkade med en förfärande; trygghet och en ot: olig regelbundenhet. Afven de minst klarsynta betviflade icke, långt före den 23 Juni, att ett utbrott var ganska nära. Utom de antydningar, som redan blifvit nämnda, hade man ett bref, som var skrifvet till den i Vincennes insatte Blanqui, och dateradt den 44 Juni, i hvilket man underrättade honom att sammansvärjningen skulle bryta ut, — att man i nödfall skulle skrida till mord och brand, och att ban skulle blifva befriad. Oron ibland folkskarorna på gator och torg, de dagliga folkmötena vid Porte S:t Denis och Porte S:t Martin, allt tillkännagaf att upproret stod beredt med n ny utmaningshandske åt samhället. Vid vissa sammankomster, under rådplägningar, hvilkas föremål sedan blifvit bekanta, tillika med ställena der de höllos, tvekade man icke att i kraftiga ordalag uttrycka sin harm öfver misslyckandet den 43 Maj och sina förhoppningar på ett nytt försök. Se här ett vittnesmål: Jag befann mig på det kaffehus, jag vanligen abesöker, vid S:t Cloud; jag körde en mängd merpniskor orda bögt i salen nästintill den, der jag satt; en af talarne tillkännagaf sitt missnöje mec styrelsen, som lemnade republikanerna utan anställning. Han talade om en man, som hade räd dat 48 till 20 millioner åt landet, men åt hvilken man gifvit ingentiog, — Då man har dol) pBerqelt — vamnet Hå nltrasadikalarna i der