Aftonbladet – 19 augusti 1848, sida 2

fdislande Hf. Tema hästar, sadlsde för stundlig tjenst, tycktes till följd af vanans maktlängta efter betsiet, och vandrade med långsamma eicg kring tälten, i väntsn på ryttarne, som hbestego dem få m!nuter emellanåt, och derpå åter lamnade dera åt sig sjelfva. Jegihundar af utmärkta racer stodo i gruppsr nära Kasikens unga familj, i förtroligt kamrat(ap, medan tjutet af vilda blodhundar, hvilka hade ifvit införda a? spanjorerna, och numera urartat till rofijur, på afstånd förenade sig med oxernas bölande och hästarnas goäggande. Den tjocka röken a! nyss antänd torf, som, i brist på ved, tjenar til bräns:a, böjde sig här och der kring en kolossal köttgryta, och gaf en mörk skuggning åt den monotona men ganska idylliska taflan, i kontrast mot den blå himmelens moinlösa asur och dess oräkneliga flockar af fåglar. I motsats till padeln af Inakernas stam, som likväl icke har några ärfiliga privilegier, visade sig pfolket i nakenhetens naturliga tilstånd, baklädt mad os enda plagg, ponchon, den männerna buro på samma sätt som Kasiken. tnas poncho är, såsom fruntimmeradrägt, begro än männernas, och brukas virad kring höfterna och skuldrorna likt ett slags carbonarob iller antikt draperi, eller som negrinnornas frifna drägt, hvarvid kroppans form mer ier mind:o visar sig i sina naturliga konturer och en del a? skuldrorna förblifver obetäckt. Yana Kirym har spått, sade Kasiken för sig sjelf, ati han skulle återkomma, innan solen för tredjg gången försvunnit bakom de eflägsna slättersa, och don längsta af dessa små metsiistycken på denna tafla har endast att omkringlöpa henne två gångar Vil, innan solen går ned, sedan hon visat vår Oregban vägen hit till hemmet. Der ko: mer Yana Kirym sjelf, ropada en prinss af husst; poch Oregham skulle äfven komma, hoa har spått. Yana Kirym var inak stams sibylla, ott slags rsonifikation af den princip, hvilken såsom rettler såsom tro på en högra gudoralig makt der mer eller mindre i det eg k. naturtillho3 alla folr. : nierna erkänna ett enda högsta väsende, st da kalla Ach-s-kenat-kanet, och som da tillskrifva alla goda och alla (skenbart, onda verkningår; hvilka sedaaro, onligt deras öfrertygelss, endast -ynas onda, och leda till något okändt godt. Deras religion är i högsta grad enkel. De erkänna ingen ond princip; de tro på en fortvarelss efter döden och påevig välsignelse. I enlighet med uu