Aftonbladet – 17 augusti 1848, sida 2

ITALIENSKA OPERAN. Barberaren i Sevilla. Att de båda qvicka intrigstycken, hvari Beaumarchais skildrat typen för alla klippska kammartjenare, äfven innebära elementer, fruktbara för den musikaliska dramatiken, finner man deraf, att tvenne så högt firade tondiktare (ehuru oändligt skilda för öfrigt), som Mozart och Rossini, icke blott valde dem till operatexter, utan ock behandlade dem med synnperlig förkärlek. Vid et flyktigt påseende lärer man undra öfver valet af en sujet, hvars grundämne endast tycks bestå af en fint anlagd intrig, en qvick, epigrammatisk dialog, hvilka, som man vet, i sig sjelfva icke utgöra något tacksamt stoff för musikalisk behandling; men vid en närmare granskning skall man finna; att detta allt hvilar på en karakteristisk grund, framgå ur karaktererpa och deras kontlikter: ett utmärkande drag mera hos dessa lustspel framför många nyare produkter i denna genre. Dessa karakterer äro mera skizzerade, än fullständigt utvecklade; ehuru prosaiskt bebandlade, innesluta de dock fröet till ett poetiskt slement — och just detta allt gör dem till tacksamma föremål för den musikaliska kompositionen, som gerna åt sig förbehåller den fipare detaljmålningen. Huru Rossini uppfattat sitt ämne, bevittnas af den djuptänkta karakteristik ban nedlagt t. ex. i Basilios och Bar tolos arier, samt af många enskilda fiva drag i ensemblerna ; lika litet kan ock någon vägra sin beundran åt de Jysande praktuaflor, han