Aftonbladet – 17 augusti 1848, sida 2

ifrån sjelfva egendomen, och således lida ännu mer? Icke heller kan man fordra, att köpmannen skall erlägga högre priser åt de säljare, som äro skuldsatte, än åt dem, som icke äro det; ty derigenom skulle han innan kort sjelf upphöra alt äga något att köpa för, enär han vid återförsäljningen ej kunde kommendera mer, än de allmänna priserna, Till följd af den vinning, handeln sålunda medför,, säger korrespondenten vidare, slå sig såväl de baudtverkare, som de godsbesittare, hvilka äga någon förmögenhet, på detta yrke, och sålunda dominerar kapitalisten såväl industrisom jordbruksprodukterna. Penningen, i stället för att blott utgöra det medium, det bytesmedel, hvarigenom dessa produkter skulle utvexlas mot hvarandra, har blifvit bådas förtryckare,. Här visar sig en förunderlig brist på tankeförmåga och nästan enfald i räsonnemanget. Om många slå sig på handeln, så måste väl varorna derigenom äfven blifva mer efterfrågade och mera penningar komma i rörelse, än om blott några få göra det; äfvensom konkurrensen af köpare snarare måste hindra prisernas nedtryckande, än motsatsen. Då är det ju rent nonsens att säga, det penningen härigenom blir en pförtryckaren. Årbetaren, den enda, verkliga producenten, yttrar sig korrespondenten derefter: ,får sälja lågt och köpa dyrt. Men när många slå sig på att handla, d. v. s. att köpa och sälja, så måste denna konkurrens å andra sidan hindra en första prisstegring vid försäljningen ; och huru står dessutom uttrycket: köpa dyrt, tillsammans med hvad korrespondenten nyss förut sagt om de ytterligt nedsjunkna priserna? Slutligen skrifver korrespondenten följande: Till en sådan ytterligare motsägelse har då systemet kommit, att så väl industrien som jordbruket producera för mycket, och att ingenderas varor betalas nog högt, för att kunna lifnära pro-! ducenterna. Häri ligger möjligheten af hvad som synes en omöjlighet, att menniskor kunna svälta ihjäl midt i öfverflödet! Orsaken ligger i penaingens förtryckande välde. Finge nemligen jordbrukaren och industriidkaren, utan så hög beskattning till kapitalisten, utbyta sina varor, så är det ju klart, att bådas produkter skulle vinna en ofantlig konsumtlion. — — Vid läsningen af denna tirad finner man, att korrespondenten haft dunkelt för sig en föreställniog, som har en inre sanning, nemligenl. föreställningen om det orimliga deruti, att en stor mängd menniskor kunna lida nöd, under det öfverflöd finnes både på födoämnen och iodustriella produkter. Men han har helt och hållet misstagit sig om orsaken härtill, då han skrifver det på penningens räkning, och till och med tyckes önska, att inga penningar funnes till, utan att hvar och en skulle, bäst han kunde och gitte, direkt (d. v. s., utan bytes! medel h. e. penningar) utbyta sina tillverkningar emot andras, Det kan icke betviflas, att en stor del af våra samhällen befinner sig i ett sådant missförhållande, att allt för stora fördelar äro på deras sida, som hunnit förvärfva en viss rikedom, under det den egentliga arbetsklassens vilkor deremot äro nedsatta till den knappa lifsbergningen: men detta är ingalunda penningens eller rikedomens fel i och för sig sjelf, utan felet ligger dels. i sådana monopoliserande anstalter i afseende på jordbesittning, samt bankoch kreditrörelse, som hindra vinsterna af arbetet att gå tillbaka till de arbetande sjelfve, dels ock i underbållandet af dryga statsutgifter till stora armåer och en alltför centraliserad riksförvaltning, hvilket allt har samma påföljd, derigenom att det drager bort en del af behållningen, som annars kunde å nyo nedläggas i jordens förbättring eller sysselsätta flere arbetande händer, och dermed göra arbetet mera efterfrågadt samt höja arbetslönerna. Konstlade statsanstalter, slöseri i den allmänna hushållningen och privilegier utgöra, i få ord sagdt, roten till missförhållandet. Detta visar sig i de flesta europeiska stater deruti, att de, efter en lång fred, likväl sucka under svårigheten, att vid vanliga förhållanden kunna bestrida de löpande statsutgifterna, och att ett par månaders störande af freden hotar med refvor i samhällsbyggnaden, som ej på länge kunna botas. Undanvröjdes åter dessa olägenheter, så skulle penningen och rikedomen, långt ifrån att presentera sig såsom ett ondt, visa sig i sin rätta dager och endast bidraga till ökande af allas välstånd genom det lif, som kapitaler sprida i näringarna. Detta torde korrespondenten vid närmare eftersinnande inse, äfvensom att man gör illa, att, i frågor som dessa, hålla sig vidl sväfvande och svamlande ordalag. Dylika kunna förvilla, då många bland dem, som icke äga några penningar sjelfve, men gerna skulle vilja hafva med af andras, utan att inse rätta medlen, att, på en naturlig och rättsenlig väg, komma till ett bättre, naturligen kunna, på auktoriteten af hvad de se tryckt, låta inbilla sig, alt i enhvar bland dem, som äga något mer än de sjelfve, se en förtryckare, med hvilken de helt simpelt vilja dela. Och detta är som vi vete, ingenting annat, än Louis Blancs och Proudhons lära, hvilken, som man nyligen. sett, förklarar egendomen och penningen för en stöld, men notabene blott så länge, till dess de hunnit blifva med våld tagna från egarne, d. v. s. verkligt stulna, då de lära vara bra att hafva. Denna lära har likväl korrespondenten, såsom man förut sett i D. Aför sin del alldeles ogillat vid andra tillfällen. ot —Ttq.: m oc o!1v(.ssssi mA a m LI Hm