Aftonbladet – 17 augusti 1848, sida 2

— Dagligt Allehanda bar sedan sistlidne vår baft en resande korrespondent, hvilken tyckes vara en flitig och varm fyr, full af nit för framskridandets sak; men som, bland ofta intressanta meddelanden, någon gång äfven låter hänföra sig af att nedskrifva vissa fraser, utan att synas bafva genomtänkt deras närmare betydelse. Sålunda förekomma i Allehanda för måndagen i denna vecka, i ett bref från Berlin, några deklamationer angående penningen, hvilka vid närmare granskniog måste förefalla hvar och en med någon crfarenhet om penningens och arbetets inbördes förhållande mycket omogna, men som icke destomindre kunna förvilla och skada derigenom, att de höra till de såkallade halfsanningarna. Korrespondenten börjar nemligen med at säga, det arbetet i Berlin, såsom öfverallt, ligger förtryckt under penningen; då man deremot vet, att i Berlin, likasom i Paris, orsaken till arbetslösheten är bristen på säkerhet och förtroende, hvilken gör, att de, som kunde disponera någon förmögenhet eller kredit, icke våga sig in i nya företag. Detta åter härrör till en icke ringa del just af den riktning, som visar sig att på flera sätt vilja förfrycka penningen, således i närvarande fall raka motsatsen till hvad korrespondenten upppilver. För att bevisa sin sats eller styrka den med skäl, uppgifver korrespondenten vidare, att kapitalisten begagnar sig af nöden, för att å ena sidan uppköpa den fattige, i förlägenhet satte, handtyverkarens arbete till underpris; å den andra, att redan på åkern uppköpa den wma skuldbelastade jordbrukarens grödan. Detta är ett beklagligt förhållande, men som funnits i alla tider; och huru skall väl sådant kunna afbjelpas? Lika bekant, som att två gånger två är fyra, lika kändt är äfven, att i handel allt gäller hvad det kan gälla, och allt faller hvad det kan falla: det vill med andra ord säga, att priser icke betingas af något annat, än af förhållandet mellan efterfrågan och tillgång, såvida icke konstlade författningar bidraga att öka svårigheterna. Det är alltför illa, att spannmål och industriprodukter vid vissa konjunkturer falla i vanpris, äfvensom man måste beklaga bvarje landtbrukare, som är så skuldsatt, att ban måste sälja sin gröda på roten. Men huru kan korrespondenten rubricera detta såsom ett förtryck från penningens, sida? Antag för ett ögonblick, att ingen kapitalist funnes att köpa grödan ; då skulle ju den skuldsatte hemmansegaren nödgas gå