Aftonbladet – 17 augusti 1848, sida 2

vAäsanova en Itrelg, undernatlende represenlant, som isynnerhet uti ensemblerna fann månset tillfälle att visa sin talang; dock synes oss en Figaros natur i det hela något för rörlig, skiftande för. sgr Casanovas lugna, något aristokratiska hållning. Vi skulle nästan anse Mozarts Figaro mera passande för sgr C., än den Rossiniska. Signor C.är imedlertid ialla händelser tillräckligt artist för att väcka inintresse, äfven i de fall, då man ej alldeles öfverensståmmer med hans uppfaitning af partiet. — För öfrigt anmärkte man, att orkestern någon gång var på god väg att rymma från sgr O., som å sin sida ej tycktes lägga detta serdeles på sinnet; med litet jemkning å ömse sidor torde denna dessutom ej ofia förekommande olägenhet lätt vara afhjelpt. Uti Almavivas roll debuterade siguor Ciaffei, hvars röst eger styrka och vacker timbre, ehuru den ännu icke torde vara tillräckligen hvad tyskarna kalla geschult, för de Rossiniska koloraturpartierna. Möjligen har han mera studerat den s. k. Canto largo, som numera är en vogue; detta torde man framdeles komma i tillfälle att närmare bedöma. Imedlertid är ban icke utan färdighet, och då han derjemte sjunger rent samt sorgfälligt iakttager ensemblen, så hör man honom med nöje äfven i de partier, som icke egentligen tyckas tillhöra hans fack. Såsom älskare uppträder Almaviva egentligen i första och fjerde akterna; i sistnämnde akt har sgr C. flera lyckliga momenter, synnerligen uti den bekanta terzetten (med sgra Penco och sgr Casanova), hvaraf isynnerhet sista satsen går förträftligt och vid hvarje representation af operan har gjort furore samt måst gifvas dax capo. Uti serenaden i första akten synes han oss deremot något mindre lycklig. dessa smekande toner, denna melodiska vältalighet, hvarmed Almaviva ämnar vinna den oerfarna Rosina — de föreföllo oss nu så föga förledande, att vi måste antaga, det han svårligen i egenskap af musikus eröfrat hennes hjerta, helst då hon sjelf är en ganska god sångerska. — ÅAlmaviva är — för att tala om aktionen — grand af Spanien, hvilket vi hört en och annan undra öfver, ehuru med föga skäl, såsom oss synes. Man har ju t. ex. excellenser, som icke excellera i någonting; följaktligen kunna äfven grander finnas, som ej ega något tecken till grandezza, och om vi nödgas räkna ifrågavarande grand till denna ordning, så är det mer än troligt att han icke saknar kolleger, — I de båda medlersta akterna uppträder Almaviva, som bekant är, uti förklädvingar, och här är det, som sgr Ciaffei uppenbarar en betydande talang såsom komisk skådespelare och sångare, då sången här egentligen är rent dramatisk. Rollen af den druckna soldaten uppfattar han från en mera burlesk sida, är här eljest skett, och genomför den ypperligt. Man finner här en österrikisk krigsbuss ur den gamla goda skolan, oförsagd, envis och tafatt, och den komiska effekten blir fullkomlig genom sgr Gallis (Bartole) förträffliga motspel. Man skulle möjligen kunna anmärka, alt musiken här har en mera ridderlig karakter, och sålunda tycks anlyda ett dubbelt spel; dock föredraga vi för vår del sgr C:s uppfattning af rollen framför den här eljest vanliga, hvilken endast låter oss gissa någon greflig gradpasserare, som af bischoffen blifvit frestad öfver förmågan. — Afven abbatens roll ger sgr C. med dramatiskt lif och genomför den ganska konseqvent; duetten pace, giojar elc. går utmärkt väl och gör en serdeles god effekt. Signor Della Santa gifver Don Basilio, och förvärfvar allmänt bifall, förnämligast i arian La Calunnia,. Kompositionen är ett karakteristiskt mästerstycke, och sällan har man här hört ett så till alla delar väl genomtänkt föredrag, både hvad sång och spel beträffar, som det nämde artist här presterar. Hvad som ännu felades i Beaumarchais skarpa satir på jesuitismen, har Rossini tillagt, och sgr Della Santa lemnar inlet öfrigt att tillägga. Rollens öfriga delar genomför han med all den konseqvens och sanning man kan önska. . Bartolo representeras af signor Galli, som sstridigt uppfyller allt hvad man vid detta illfälle väntade af honom. Man har i denna :oll vanligen endast sett en färg — en girig, narrig, svartsjuk gubbe, med ett ord, en person, hvars vite genus är att plåga sig sjelf och ndra, och detta är i sanning föga komiskt. Det är genom nyanserna, genom schatteringen, som de komiska effekterna vinnas, och i detta fseende utvecklar sgr Galli ett verkligt mästerskap. Den uppmärksamme granskaren upp.äcker i hans spel, hans sång otaliga fina drag, som alla bidraga till rollens karakteristik, och Jet hela blir poetiskt genom det menskligt sanna och tillika äkta humoristiska i hans skildring. Sålunda erhåller sjelfva svartsjukan genom en tillsats af humor, af sjelfironi: en viss reflighet ; sålunda försvinner det vidriga inrycket af knarrigheten vid den komiska godinthet, som stundom framlyser hos honom. Hvem t. ex. har ej med beundran följt sgr 3:s stumma spel under Basilios aria, der hans ;poverino, vid skildringen af den förtalades nissöden är så uttrycksfullt och tillika så komiskt? — många andra drag att förtiga. Äfven musiken öfverensstämmer med denna uppattning af rollen, hvars effekt också höjes genom en derefter afpassad maskering och kostym. — Till omvexlings vinnande vid kommande representationer af operan, vore ej olämpligt, om sgr Galli alternativt med den ria han nu sjunger, stundom äfven gåfve den bekanta : A un dottor dötla mia sorten etc., om måbända eger ännu mera konstvärde än