Aftonbladet – 11 augusti 1848, sida 3

otrivingt, dels mea uppsatt SKUTFTOS alla KOIMmunister öfver en kam; och der teorien icke hade varit hatad och afskydd förut, isynnerhet af bodegare, der blef den det nu. En eannan omständighet, som ådrog kommunisterne afsky och förakt, vilje vi häri förbigående vidröra. Den allmänna likheten borde mnaturligtvis komma äfven qvinnan till godo; men huru likheten i rättigheter skulle utföras var ensak, hvarom man.icke blef rigtigt ense. För öfrigt inses lätt, att denna grannlaga fråga måste gifva anledning till ofördelaktiga tolkningar bland många arbetare, och kasta en otäck skugga öfver den kommunistiska sekten. Det femte pårtiet, slutligen, var ett urval al alla de andra (dock begagnades den fjerde af: delningen ceodast vid utomordentliga tillfällen, om den ens någonsin användes), ledamöter af de revolutionåra klubbar, som under de första låren efter Julirevolutionen leddes at Blanqui, Barbes, Raspail, m. fl. Oaktadt deras afsigt var alt störta regeringen och införa en repubIkik, ville likväl! Nationals män aldrig vara i Ikamratskap med dem, utan ansågo dem på sin höjd goda nog att gå förut i breschen, såsom ett slags enfants perdus. National var nemligen blott politiskt-republikansk, yrkade ett odelIbart Frankrike, der, i stället för en kohglig dynasti, Nationals åsigter skulle herrska, drömIde om Frankrikes gloire och Rbengränsen, samt ville icke höra talas om arbetarefrågan, förrän den: sednaste tiden plötsligen visade, att den var hufvudsaken. Bland desse män förtjenar isynnerhet Blanqui uppmärksamhet, dels för den roll han har spelat, dels för sin karakter. Hans fiender skildra honom såsom stolt, oböjlig, sarkastisk, en man med ett bjerta af stål och ett bufvud af jern, besluten att.gå sin väg, nom den ock skulle fyllas med mennviskokroppar,. Han var en af ledarne vid det vilda försök till Ludvig Filips störtande, som skedde den 42 Maj 1839. En hop af 800 man rusade plötsligt fram från åtskilliga punkter; en del af dem salte sig i besittving af rådhuset; och de skulle möjligen hafva ryckt hela Paris med sig, om det icke hade uppkommit, oreda ibland dem, trupperna fått tid: ått samla sig, se buru få de voro och öfvermanna dem. Blarqui blef tillfångatagen, ställd för pärskammaren och dömd till strängt fängelse, hvarifrån han icke slapp ut förrän efter den sednaste revolutionen, I sitt försvar mot Taschereau talar ban sjelf på följande sätt om sitt fängelse: Hvem af mina kamrater har nödgats dricka så djupt ur olyckans bägare? Ett helt år var min enda tanke den på en älskad hustrus dödskamp, på henne, som hölls fjerran från mig i förtviflan; under fyra derpå följande år var fantomet af den, som ej mer lefde, mitt enda sällskapi cellen, i det Danteska helvetet. Nu är jag ute, med grånadt hår, med brustet hjerta och bruten lifskruftov, Men ban var tillika. utgången såsom martyr; alla foråna ledamöter af de omtalta revolutionära klubbarne samlade sig kring honom med ett slags dyrkan, och en dylik känsla fattade de talrika skaror, som wu, efter revolutionen, slöto sig till klubbarne. Hanblef en makt i staten; det var han, som, den 47 Mars, tillvägabragte en imponerande demonstration af arbetare, som af regeringen begärde och erhöll uppskof med valen till nationalförsamlingen af det mycket kloka skälet, att om valen fötsigginge utan tillräcklig republikansk förberedelse, skulle det reaktionära partiet kunna skaffa sig majoritet. -Han blef ansedd för så! betydande, att sjelfve Lamartine, i. slutet af Mears, hemligen inledde underbandlingar: med honom för att upptaga honom i regeringen, förmodligen i stället för LCedru-Rollin, Naltionals kandidat. Men just medan dessa underhandlingar fördes, utkom i en obskur tidskrift, Revue retrospeclive, redigerad af en hr Taschereau, ett dokument, som uppgafs att vara funnet bland den störtade regeringens papper, och som var ingenting mer och ingentiog mindre än en fullständig hekännelse om de hemliga söällskapernas historia, aflagd inför regeringen åf en fånge, kort efter den 42 Maj 1839. Det stod icke att den var af Blanqui, men allt antydde det; och han. skulle hafva begått detta förräderi för att erhålla -mildring i sitt öde. Med ett slag var Blanquis popularitet förbi; helst som han icke kom fram med sitt försvar förrär efter åtta dagar — åtta dagar: ettsekel i Paris. Hans försvar var sådant, att man bär i Köpenhamn, bvarest man är fjerrän från det verkliga lifvet, och blott erhåller högst ofullständiga upplysningar, kan tro honom alldeles oskyldig, Han visste att alla dey;der. meddelanderna icke voro några hemligheter, utan ge mensam egendom för många medlemmar af den tidens klubbar, att hvar polisbetjent kunde hafva lemnat dem i sina rapporter, och att det hela tydligt bar prägeln af att vara sammanskrifvet af hr Taschereav, efter sådana rapporter. Hvarför skulle hr Taschereau hafva begått detta svek? På hvilkens tillskyndan? Hvem kunde befva fördel deraf? Ledru Rollin och Nationals redaktörer, för att icke blifva utträngda af Blanqui,. På denna beskyllning svarade National stolt och förkastande, och hvilkendera sidan som verkligen har rält, må fransmännen veta. Säkert är, att anklagelsen. mot Blanqui hade gjort sin verkan, liksom hvarje dristig anklagelse; Lamartine ville icke veta af honom, och en stor del af allmänheten drog sig äfven ifrån honom. -Ursinnig af hämndlystnad, öfverlemnade han sig nu helt och hållet åt kommunisterna, och ledde försöket den 43 Mai.