Aftonbladet – 11 augusti 1848, sida 3

skilinad, än den eliter törmoögennhet, uppnor; — så har man i Frankrike sett de mest ädla slägter kasta sig öfver aktieföretag, och fursten Isjelf spelade med statspapper. Skråväsendets lupphäfvande, redan vid början af den första I revolutionen, hade löst alla de band, som fjettrade den enskildes förmåga; han kunde obehindradt kasta sig in i den industriella, penmingesamlande Mmyrstacken; och machinerna, hvilka just på revolutionstiden togo fart, träd.Jde verksamt i samhällets tjenst och bidrogo i utomordentlig bög grad till produktionens, d. lv. s.: nationalvikedomens, förökande, ) Utifrån ,sedt, var allt detta mycket lysande; betraktade man Frankrikes officiella. statistik, så hade landet, i trots af alla revolutioner, blifvit rikt li materielt hänseende genom sina konstitutioner, äfvensom en mängd talanger, hvilka förr hade verkat stilla i sin krets, pu verkade öppet i parlamentet, och lysande öfver verlden, viltnade om nationens andliga rikedom. Men då man såg nogare på saken, upptäckte man, Jatt den enskildes lycka och välstånd icke hade gått i bredd med statens: under den lifliga rörelsen och Verksamheten bade en stor mängd -Imenniskor blilvit nedtrampad, och hela samIbället skred obarmhertigt och penningefiket fram öfver dem. Alven i detta. afseende hade det visat sig, att förmögenheten är medlet till latt förmå något och göra sig gällande i verlden; ;lunder riddaretiden, då rustning och styrka Igjorde skillnad menniskorna emellan, hade de -Jobeväpnade och svaga blifvit vasaller och slafvar; under penningetiden blefvo de fattige vasaller under de rike. Det heter i visan, att riddaren vänder hem med seger och blir beIkransad, men väpnaren ligger på valplatsen; TMikaså blef den store fabriksegaren firad och Ihbyllad såsom statens välgörare, under det att mången af hans arbetare låg flämtande af mattThet och svält på balm. De förtryckte, hvilkas lif hade kommit i en förvänd gång, så att det var ett medel tillarbete, i stället för att arbetet skulle våra medlet till att lefva, började undersöka huruledes Iman skulle kunna få arbetet inrättadt på anInat sätt, få det organiseradt och skyddadt Imot kapitalet,. I I detta afseende är det nu Cabets förtjenst, latt han har vändt sip uppmärksamhet på att lutfinna och uppställa riktiga föreskrifter för arbete, industri och omsättning; men genom latt utgå från den olycksaliga jemlikhetsteorien, hvilken är så rotfästad hos de flesta fransmän, Ikommer han till upphäfvelse af eganderätten, Indenna blott menskliga uppfinning,, och faller konseqvent i alla kommunismens ytterligheter och i dess slafveri. Sitt ideal för det menskliga samhällets organisation har ban framställt i sin Voyage en Icarie, resa i landet Ikarien, Ider menniskorna: lefva lyckliga, ordnade i arIbetaregrupper, och der allsintet missnöje förnimmes, emedan — landet icke är till. Såsom en hyfsad och fredsam man, predikar han visserligen fred: allt skall vinnas genom godhet; men när det nu icke kan vinnas med godo — och dertill är ingen utsigt — och det likväl är absolut nödvändigt för menniskornas lycka, huru skall det då vinnas? I skarp strid med Cabets kommunism uppträdde efter 1830 de så kallade Travailleurs Egalitaires, Babeufs köttsliga afkomma. Revolution, välfärdsutskott, strid på lif och död mot de rika, var målet för deras åtrå; och hvad som skulle blifva följden, om allt ginge efter deras hufvud, derom gjorde de sig ingen klar föreställning, när de diskuterade i sina församlingar, saknande all högre intelligens, eller begagnade såsom medel af ärelystna folkledare. Ett 1iredje parti slöt sig till republikanerne och deras organ le National, för att till en början ernå en politisk förändring. Ledaren af dessa, de så kallade reformisterne, var Albert, verkmästare i en mekanisk verkstad och redaktör af tidningen VAtelier. Till belöning för sin trogna tjenst, blef han också hågkommen af National, när denma i Februari kom i sitt republikanska paradis. Han blef medlem af den provisoriska regeringen och af arbetarekommitten i Luxembourg; men snart visade sig den kommunistiska naturen så stärkt i Alberts åsigter, att man försköt honom. I det ögonblick torde det kanske falla mången läsare in: men hur är det möjligt, att förståndigt och bra folk kan fortfarande hålla på den orimliga kommunismen? Man kunde svara, alt sådane menniskor icke äro verkligen förståndiga och bra; men med denna allmänna sats är saken icke förklarad. När man talar med en sådan upplyst kommunist, så medgifver han villigt och gerna, att under kommunismens namn uppträdt mycken orimlighet och galenskap. Men när han går vidare och begynner tala om arbetet, om de fattige arbetarnes oemotsägliga, onaturliga förtryck, så föreslår han, i den oklarhet, som ännu råder i afseende på denna fråga, sådana medel som, utan att han sjelf märker det, i sina slutföljder föra honom rakt in i kommunismen, (Vi skola framdeles visa att detta äfven är förhållandet med Louis Blanc.) Och kärleken till det system, han har uttänkt, gör mannen blind för felen, systemet blir hans fixa ide; i allt annat är han förnuftig. Han kommer till att likna den person, som förde en främmande omkring uti ett dårbus och förklarade de särskilda sla-l: gen af galenskap, tills han kom till en, somli ansåg sig för Christus, men eljest var förnuf-l! tig. Det är ju en märkvärdig orimlighetn, sade den främmande, Ja, är det ickelp sadel maDnen; jag måtte häst veta det, iag som är