Aftonbladet – 25 juli 1848, sida 3

(Forts. löljer.) LITTERATUR. Runor från Lifvets Runestaf, affattade af C. Herm. Levin. Hr Levins namn är redan något bekant genom ett och annat föredrag i Konstnärsgillet m.. m. Nu har han ytterligare uppträdt och lemnat allmänheten del af en liten volym på 408 sidor, alltsammans versifierade sentenser. Den poesi, hvarpå hr L. bjuder, har kanske för mången ett något ovanligt utseende. Man träffar alltigenom (så när som på ett par stälJen) tvåradiga satser, hvilka genom rimmet ut göra verser, och för innehållet kunna räknas till hvad man fordom kallade Gnomisk skaldekonst. Hr L. sjelf benämner detta Runor; ännu bättre kunde det kallas Tänkespråk, ett namn, som också hr Levin synes indicera genom sitt på titeln satta motto: Ej alla tänkespråk du i min bok förkättre; De sämre öfverstryk — men understryk de bättre.v Hr LI. sjelf bar naturligtvis icke öfverstrukit något här; och vi skola ej heller göra det med något särskildt, ty hvad skulle vi dertill välja? och hvarföre skulle vi på sådant sätt utmärka det från det öfriga? Hvilken tanke hr L. byser om sitt arbete, kan man finna af dessa rader: Min bok jag likna vill — men vet ej, om jag törs — Vid en af småmynt fylld, af perlor virkad börs. Mången torde anmärka, att hela denna perlpoesi är temligen torr och till formen ofta nog kantig. Men förf. har gifvit reson härför, då han i sjelfva sin ingress säger: Alt dikta tänkespråk, som klinga Salomoniskt, Det höfves först och främst, och talet blir lakoniskt. För öfrigt upptäcker man öfverallt, att förf. bar en god vilja; och när ban dertill säger: Den som allvarligt vill, den tror jag äfven kan; Ty viljan ofta blir förmågans öfverman. så följer att han tillika har förmåga, eller rättare mer än förmåga. — Det är detta som ock läsaren går att erfara. Hr L. säger på eu ställe (sid. 56): Du gäspar — vet du ej, igenom öppen trut Drar håglösheten in och eftertankan ut. hvilket således enhvar bebagade taga sig till efterrättelse. Hvad vi för vår del skulle hafva önskat, är, att då rim och meter här utgöra det enda poetiska elementet, borde begge delarne hafva varit något mer vårdade. 1 afseende på rimmet ville vi icke möta rader som dessa: Tänk om den gyllne kalf, af Aron gjordes, vuxe! Jag fruktar att bland oss han blifvit till en oxe. Och i afseende på metern ej som dessa: Trumfess skall ha sitt spel, det sticker alltid öfver; Kärlekens bjerter-ess besegrar sorgens klöfvcr. Om tankarne i beggedera behöfva vi icke tala. Hade förf. varit litet mera spelare än poet, så skulle han troligen vetat, att om klöfver för tillfället råkar vara trumf, hvilket ofta händer, så besegrar till och med blott en simpel tua af dettå sorgens slag sjelfva bjerteress. Men vi vilja ej vara nogräknade om misslyckade bilder i ett ärbete,: der så mycket i öfrigt gifves. Vi hafva infört dessa petit-rad-citater för att med detsamma gifva prof på förf:s diktion. Såsom man finner, består det mesta sf alexandriner. Men här och der, synnerligen mot slutet, träffar man äfven daktyliska versformer, bildande hexametrer och pentametrer i omvexling. Af dem må vi citera ett stycke på allrasista sidan, som heter: Afplattningen vid Polen. Jordens rundade klot afplattas allt högre mot Polen. Polinvånare — märk! — plattade skallar ock ha. Plattade näsor jemväl; så allting aftrubbas. mot . norden. Undra då läsare ej, om poesien bär blir platt. Nej, vi undra icke. Och vi hoppas, med författaren, att sedan man väl läst detta, skall man icke vidare undra öfver någonting i hela boken. j