Aftonbladet – 22 juli 1848, sida 3

(Insändt.) ETT ORD OM BELLMANSFESTEN. Snart stundar en fest; säkert den mest egendomliga och mnationella, som i Sverige firas, den nemligen, då glada skaror lustvandra ut till Djurgårdens herrliga natur, för att skåda den festligt blomstersmyckade m,störste sångarns bild, som Norden har, och för att lyssna till de oförgängliga toner, som, i inspirationens stund, frammanades af hans rika snille. Men — här kommer just det ledsamma mena, som framkallat dessa rader — man har på de sednare åren blifvit allt mera sparsam på de Bellmanska melodierna,, och i det stället bjudit på en otalig mängd af galopper och polkor, förutom de vattenaktiga madrigalerna af Donizeui et ceteris paribus, hvaraf man bittida och sent öfverbopas vid alla offentliga musiktillställningar, som här ega rum. Det har redan väckt skälig förundran, att, vid dessa sednare, allmänheten skall vara i ständig saknad af folkvisans toner, ja snart sagdt af hvarje annan fosterländsk melodi, hvaraf vi likväl hafva ett så rikt förråd; men att, på Bellmans minnesfest, hans egna odödliga toner skulle undanträngas af ett efemert klingklang, detta väcker mer än förundran, och tyckes desto oförklarligare, då man borde förmoda, att de herrar, hos hvilka man står i förbindelse för festens firande, skulle intressera sig för att detta skedde på ett sätt, värdigt den store döde, och derigenom äfven tillfredsställande för hans beundrare. Detta förutsätter ingalunda att man uteslutsnde skulle hålla sig till Bellmans egna tonskapelser, utan de kunde ju få omvexla med några andra, af goda kompositörer. Hverföre t. ex. skall det vara, vid denna fest, som öfver allt annorstädes, så högst sällsport att få böra något af Mozart, Bellmans själsfrände i så mycket, i kanslans värma, snillets lifligbet och objektivitet samt den der sorgen i rosenrödt,, som äfven för begge var gemensam. Måtte de respektive anordnarena af den blifvande festen benäget kasta en blick på dessa —?AAA-e—-—Kr—— ——— OO ns må