Aftonbladet – 22 juli 1848, sida 2

Godt! Ni plägar besöka harr Thomsons landtställe 2 Visserligen. Jag är ganska intlm med herr Thomson.n ) Sålunda skola vi då, å vir sida, vara i stånd at; vakta Dolores och underhålla gemenskap med: henne.n Så länge landthuset vid Bota Fogo icke är, som: Paris, omgifvet af citadeller och förklarad: i belågringstillstånd, hoppas jag hafva tillträde der. Medan den gamle negern Achilles förblifver i hennes tjenst, har hon, utom sina pistoler, ett personligt försvar, i händelsa ett formligt försök att bortföra henne skulle göras; hvilket j2g icke väntar. Jag fruktar Enarare att de försöka aflägana henne och få henne i sitt våld genom list, synnerligast som hon, enligt sin plan, fortsätter sina littarära arbeten här, arrangerar och till slut utgifver en ny upplaga af sina skaldesiycken. Det skulle kanhända icke vara rådligt. Å hennes och min sida är allt rådligt, min bästa Thorfio, som sätter våra bufvuden på spel och förverkar våra anspråk på lifvet, i kraft af — hur skall jag kalla det tom drifser oss? — i kraft af en öfvertygelse om vår kallelsa — i kraft af en ocmotståndlig inre iImpus, som oggar oss till intellektuella arbeten. Ar det väl en fordran af den inre krafter, så väl hos henne som hos mig, att oupphörligen siräfva framåt, till följd af.den id6s dragning, hvars strålar genomtränga 0:s?) . Jag förstår er, Hinango, och i dessa ord har ni beskrifvit både er och hennes ställning. Min ställning är gavska egen — jag känner mig sjelf. Jag står lågt inför Gud, ty han vet, att jag bär detta jordiska lif som en börda — att j2g längtar efter döden. Ailtid denna förskräckliga längtan efter döden! afbröt Thorfin. Stackars Ormur! Du är svag. Kan du då icke afvinna lifvet någon sida, som vill uppehålla din jordiska existens? Iogen, utom pligten att lefva för folkens sak, Jag käcner mig imedlertid ofta nedtryckt, och dag från dag mer öfvergifven. När jog i dag återsåg detta paradis, kan jag icke beskrifva för dig, hur olika mot förr det förekom mig. Det tycktes mig, som om en slöja hängde mellan mig och naturen, som skilde mig från henne, som gjorde mig främmande för henne; som om bela panoramat här omkring vore en målad bild, icke det hänförande ori-. sinalet, såsom vid första anblicken för två år sedan: och detta allt genom ett visst obeskrifligt något hos mig sjelf, tom skiljer mig från varlden — den 80