Aftonbladet – 22 juli 1848, sida 2

ast. Om nu de som tillverka lärfterne i dessa! rter, behöfva att få köpa linet för båttre pris och ji kulle önska detta heldre än att odla linet sjelfva, li ör att i stället kunna odla något annat, under deni; fvertygelsen ait de skulle skörda större fördel arfl. tt tillverka lärfter af utländskt lin, så kan jag cke inse hvarför staten skulle vara så angelägen tt utöfva förmynderskap öfver dem, att de icke kulle få sin vilja fram i detta hänseende. Jag ror att effekten af en nedsättning i tullen på lin alla fall ingalunda skulle blifva att förstöra linwulturen hos oss, utan följden skulle troligtvis blifja den, att sedan utländskt lin kommit till dem om väfde och spunno af detta lin i de orter der in förut odlats, så skulle de för att sjelfva hemta lea profit, som kan vara att hemta af odlingen på tället, skyndsamt underrätta sig om huru linet unde annorstädes för bättre pris produceras. Man har här omsämnt lipneväfnadsfabriker: det ir ganska troligt att de måste uppstå, liksom i anlra länder, ty förmånen i afseende på garnspånad ned machiner är så stor framför den att spinna ned hand. med den fullkomlighet hvartill linspånadsmachinerna nu äro bragte, så att detta verkar 1u nära pog i samma förhållande på tillverkningen uf linnegarn, som bomullsspånadsmachinerna och bomullsgarnets tillverkning. Då vore det väl en ufvudsak, att de som förut delat sitt arbete melan spånad och väfnad, i stället kunde hafva tillälle att köpa sitt garn så billigt som möjligt och vända hela sin omtanka i detta hänseende på linneväfnaden. Derigenom kunde vi komma till den utvidgning, att vi kunde i en för oss så vigtig näringsgren täfla med andra länder. På denna grund skulle jag helst vilja bafva den ullbestämmelse, som uden kongl. propositionen, men 1å detta icke lärer vinna bifall, så förenar jag mig med: de herrar, som tillstyrkt bifall till utskottets örslag. Hr RÄÄF: Då man nedsätter tullen på en vara, kan icke ändamälet vara annat än att införsiln skall förökas, hvarigenom åter den inhemska produktionen kommer att nedsättas. Jag bor sjelf intill gränsen af norra Småland, der produktionen af lin väl icke är så stor, som i Norrland, men dock dernäst störst i riket, och då jag derjemte får upplysa, att jag sjelf icke drifver linodling, böra af dessa skäl mina uppgifter erhålla desto större trovärdighet. Priset på de betydliga linmarknaderna der i orten skiftar mellan 35 till 6 rdr för lispundet i vanliga år, och ganska stora partier af godt lin sprida sig från dessa marknader åt alla slättländerna. Detta låga pris, som under seduvare åren genom bomullsoch machinertifabrikerna uppstått, har redan verkat derhän, att mången upphört med all linodling. Denna kultur är af beskaffenhet att gifva mycken sysselsättning åt den fattigare arbetsklassen, så väl vid rensningen under växten, som sedermera vid hela återstående behandlingen, och komma visserligen ganska många, genom denna kulturs afskaffande, att förlora sin arbetsförtj: nst. Jeg får derföre närmare utveckla hvad jag i mitt förra yttrande antydde och hvarpå de herrar, som äro af oiika åsigt mot mig, icke hafva behagat fästa tillräcklig uppmärksamhet: nemligen att det lin, som inkommer utifrån, är beredt på sådant sätt, som icke är användbart för husslöjd, ty kunskapen hos en stor del af allmogea sträcker sig icke till behandliogen af det sjörötta linet, och bibringandet af denna kännedom synes icke låta sig göra. För många år sedan anlades i Småland ett stort institut, der undervisning meddeiades i sjörötning, jemte öfriga till landbushållningen hörande ämnen; och för denna undervisning anskaffades sedermera af hushållssällskaperna personer, som i norrländska linskötseln voro kunniga; men kännedomen derom har likväl icke slagit rötter hos allmogen, utom på så högst få ställen att det på det hela icke har inflytande. Om man således äfven erhåller det utländska linet för bättre pris, så skall det i de flesta fall icke komma husslöjden till godo, utan snarare gynna uppkomsten äfven för linspånad af det för ella länder olyckliga bruket af machinerier, hvilka öfveralit medföra fattigdomen och undantränga husslöjden. Och när äfven husslöjden, våra fattiges på landet enda och sista utväg till ärlig och nyttig försörjning, blifvit dem beröfvad, känner jag ingen annan möjlighet återstå, än att an-. lita vära skolmästare i de herrliga skolor, vi nu fått för vår allmoges undervisning, att undervisa gummorna och barnen i författandet af ledande artiklar för tidningspressen, för att på det sättet förtjena sitt bröd: Hr von HOHENHAUSEN: Det är visserligen icke utan vigt, hvad som blifvit anfördt af hr Rääf i afseende pä sjelfva fabrikationen af linet. Han har anfört att vi äro obekanta med att behandla sjörött lin. Imedlertid är det i hela Norrland antaget, att i vatten röta linet. Och om öfrige producenter icke antagit samma sätt, så måtte de väl småningom kunna utbyta ett sämre sätt att röta emot ett bättre. Jag anser för öfrigt den föränd. ing, som utskottet föreslagit, icke af sådan betydenhet att den kan borttaga förmånen äfven af det gamla sättet att röta linet på land, hvarvid det likväl kan hända, då man icke passar på, att linet blifver förderfvadt. Den föreslagna förändringen minskar imedlertid priset för dem som behöfva bearbeta linet, och när man vill gifva skydd för tillverkning af linneväfnader, i synnerhet då denna näring hotas genom konkurrens af de väfnader, som blifvit fabriksmässigt tillverkade, och hvilka såiedes kunna göra skada för vår tillverkning af linneväfnader, så anser jag, att när nytta kan ästadkommas genom lika sänkning i tull, som utskottet här föreslagit, och uppmuntran gifvas åt husslöjden, hvars tillverkningar hafva en elasticitet, som de fabriksmessigt tillverkade väfnaderna ännu icke upphunnit, man icke bör underlåta att genom denna nedsättning i tull skydda linneväfnsderna mot fabrikerna och ej betaga dem tillfälle att få råämnet för godt pris. Jag anhåller om bifall till utskottets förslag. Grefve SPARRE, E.: Jag bar blott nägra få ord att tillägga till den siste värde talarens yttrande, såsom svar på hr Rääfs anförande. Hr Rääf har yttrat, att man borda bibehålla lintillverkningen, på det att de många händer, som nu dermed sysselsättas, mätte beskyddas i sitt arbete, hvilket hr RATATA ARN NT Se SRA